Recension

: Förtvivlade människor
Förtvivlade människor Paula Fox
2014
Natur & Kultur
9/10

Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten

Utgiven 2014
ISBN 9789127136274
Sidor 182
Orginaltitel Desperate Characters
Översättare Eva Johansson
Först utgiven 1970

Om författaren

Paula Fox, född 1923 i New York, fick en rörig uppväxt där hon efter födseln blev bortvald och växte upp dels med den kringflyttande mormodern och dels i fosterhem. Fox debuterade som författare i fyrtioårsåldern med romanen Poor George och kombinerade skönlitteratur för vuxna med att författa barnböcker. Hennes skönlitterära verk möttes av genomgående god kritik och en del utmärkelser. I avsaknad av ett brett, kommersiellt genombrott föll hon i allmän glömska från åttiotalet, men efter att bl a Jonathan Franzen lobbat för hennes författarskap, fick hon ett andra genombrott under nittiotalet och räknas numera som en av de stora amerikanska 1900-talsberättarna. Fox fick en dotter i unga år som hon adopterade bort, hennes biologiska dotters dotter är sångerskan Courtney Love vilket givetvis betyder att Fox är gammelfarmor till Frances Bean Cobain.

Sök efter boken

Vi börjar direkt med att bocka av checklistan:

Är det här en roman som när den ursprungligen släpptes möttes av fina recensioner men med begränsad kommersiell framgång och där författaren därmed kan ges epitetet ”författarnas författare”? Ja, det är det.
Är det en skildring av den amerikanska medelklassen inom den realistiska skolan? Ja, det är det.
Var författaren mer eller mindre bortglömd innan denne fick en senkommen renässans och än en gång hyllas av kritiker, men nu fatiskt även säljer? Ja, det var hon.
Utspelas boken i en miljö där karaktärerna är olyckliga? Ja, fattas bara annat med titeln ”Förtvivlade människor”.
Är allt ovan för uttjatat för att det inte ska vara värt att läsa? Absolut inte!

Förtvivlade människor är ett litterärt fönstertittande över ett olyckligt äktenskap av det slag där det inte finns någon direkt brytpunkt, utan där de en gång lyckliga och förälskade sakta men säkert glidit isär och nu befinner sig som två främlingar i ett livlöst, om än estetiskt tilltalande hem. De omger sig av vackra saker, de har god smak och en självklar plats i ett intellektuellt umgänge. På ytan har det allt man kan behöva, men egentligen har de just ingenting alls. Nej, paret Bentwood, som består av Sophie, översättare av fransk litteratur och Otto, jurist med egen firma, om som båda precis passerat fyrtioårsstrecket, går nu mest och väntar på att någon skall ta första steget mot den tillsynes oundvikliga skilsmässan. I väntan upprätthålls en fasad dem emellan. En fasad lite av det samma slag som de visar utåt, men där den privata fasaden är ännu bräckligare och minsta motgång i vardagen får ännu en spricka att uppstå. Med hårda ord eller handlingar som följd. Något som i kollektivt samförstånd genast förträngs, men som likväl ändå är högst närvarande. Lika mycket för paret själva som för läsaren.

Känslan av förfall förstärks även genom tids- och rumsdimensionen: Brooklyn precis i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Det är en tid där love-ins plötsligt blir till Mansonfamiljen och där LSD-experimenten övergår till heroinmissbruk. Paret Brentwood har förvisso inte varit någon direkt del av tidens alternativrörelse, men i utkanten av deras sociala umgänge har ändå de optimistiska och oskyldiga delarna av rörelsen sipprat in. Men nu väntar andra tider, precis som den pedantiskt lagde Otto hela tiden ser tecken på i form av obefintlig gatubelysning och hur de fattiga, svarta grannarna bokstavligen knackar på dörren. Historien skall ju dessutom ge honom rätt, för sjuttiotalet betyder för New York ökad brottslighet, ekonomiskt förfall och white-flight. Ja, hela stadens kollaps i form av bankrutt hindrades ju faktiskt bara av federala lånepengar några år efter händelserna i romanen. Sophie har ett till synes öppnare sinne och dömer inte andra på samma förutfattade grunder som sin make. Men där hennes empati mer gäller i ord än i handling, är ängslan över tidernas tillstånd ändå minst lika påtaglig, om än mindre uttalad.

Nej, det är sannerligen ingen lycklig tillvaro som Paula Fox med sitt sparsamma språk och direkta dialog målar upp. Sparsamma är kanske inte heller rätt ord, för det är långt ifrån någon noir-deckarstil, utan här finns plats för ingående beskrivningar med hög detaljnivå. Hon sparar på orden bara genom att ha med det väsentliga för historien och lämnar ingen utfyllnad kvar. Hela romanen utspelas under en begränsad tidsperiod och de händelser som förvisso upplevs som stora för paret Brentwoods, är egentligen mest icke-händelser av det slag som händer alla människor, mer eller mindre hela tiden.

Här ligger också styrkan i romanen, när man läser den är inte någon medveten tolkning av icke-händelserna egentligen nödvändig. Kattbettet som drabbar Sophie är i sig en omvälvande händelse och ångesten inför den osannolika rabiessmittan är för henne just rädslan för att få en dödlig sjukdom. Sen fungerar den också lika mycket som en katalysator för att blotta kollapsen av deras äktenskap som att läsaren, om den så vill, kan se skeenden större än parets Brentwoods egna liv. Ja, precis så som tidlös realistisk prosa skall vara när den är som allra bäst. Vilken den inte sällan är hos författare som Richard Yates, John Williams och Paula Fox. Bortglömda kritikerfavoriter inom den amerikanska realismen vars romaner kretsar kring olyckliga, eller för all del, förtvivlade människor.

Oscar Rooth

Publicerad: 2015-03-02 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-02 13:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6043

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?