Det postuma intresset för Richard Yates har sin egen dramaturgi. Äldre författares böcker faller mer eller mindre i glömska och finns inte i tryck. Författare dör. Inflytelserik kritiker skriver artikel om död författare. Hollywood-filmatisering följer. Böcker översätts för första gången eller nyöversätts till svenska. Det är ett mönster med vissa variationer som även kan appliceras på t ex Philip K Dick, Roberto Bolano och John Williams (han med Stoner).

Det är hur som helst ett intresse som är ytterst välförtjänt, särskilt i fallet Yates, även om det är för sent för huvudpersonen att uppskatta det.

På svenska finns nu förutom romanerna Revolutionary Road, Easter Parade och Cold Spring Harbor även novellsamlingen Elva sorters ensamhet (i original Eleven Kinds of Loneliness) från 1962. Det är även av någon anledning den första som har förärats en svensk titel.

Det är femtiotal och vi befinner oss i New York med omgivningar (förutom en historia som utspelar sig i Frankrike). Rollbesättningen består av skolbarn, lägre tjänstemän, arbetare, taxichaufförer, sekreterare och hemmafruar. På fliken till den här svenska upplagan vill förlaget gärna göra en koppling till teve-serien Mad Men genom att citera den seriens upphovsman. Och visst kan man göra den kopplingen om man vill.

Det är bara det att för Yates var inte detta en nostalgitripp med snygga kostymer och klänningar och välapplicerade läppstift. Det här var den verklighet Yates levde i.

Särlingar, ofta mer eller mindra misslyckade i sina egna eller andras ögon, förödmjukade på ett eller annat sätt tills det antingen brister för dem eller att de ser sig tvingade att dra sig tillbaka till ett liv i existentiell eller fysisk ensamhet; av sådana personer består den ensemble som Yates oftast arbetade med.

När jag läser Elva sorters ensamhet kommer jag ofta på mig själv med att sitta med ett slags mental skämskudde framför mig. ”Neej, gör inte så”, tänker jag när ytterligare en person skriver under sin psykologiska dödsdom genom att vilja eller känna för mycket och samtidigt hysa en total avsaknad av känsla för sociala kutymer.

Det är en del av Yates mästerskap: att på några få sidor få läsaren att både känna och leva sig in i karaktärernas liv så att hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen när de gör sina krumsprång i tillvaron. Förmodligen är anledningen till denna inlevelse att karaktärernas misslyckande projekt lyfter fram de mindre smickrande sidorna i läsarens egen personlighet.

Som när fosterbarnet Vinny börjar i en ny klass som han har svårt att bli accepterad i. Inte blir det bättre av att han på måndagsmorgonens redovisning av den gångna helgen ljuger ihop en osannolik skröna om sin familj som inkluderar biljakter och skottlossning. Hela klassen drabbas av ett slags kollektiv skam.

Vid det laget var det bara några få elever som över huvud taget förmådde att se på honom, och det gjorde de med huvudet på sned och halvöppen mun, så där som man tittar på en bruten arm eller ett missfoster på cirkus.

Eller ta den färgade jazzpianisten Sid som försörjer sig på en bar i Cannes men får chansen att provspela för en berömd nattklubbsägare då han förnedras av två välbeställda amerikanska turister som tidigare gått in för att bli hans vän. Scenen där den tidigare självsäkre musikern försöker få en viss uppbackning från dem under den pressande provspelningen och de bildligt talat förnekar honom är närmast sublimt ondskefull i sin banalitet.

Det är skolgårdens förödmjukelser som går igen i alla möjliga skilda miljöer och situationer som Yates med säker tonträff fångar upp. Det är så skickligt att man får rysningar av både välbehag och obehag på samma gång.