”You owe it to me to see you naked” säger den manliga chefen till den kvinnliga medarbetaren när de ensamma jobbar över sent en kväll på kontoret. Kontoret skulle kunna vara det på Madison Avenue och den manliga chefen skulle kunna vara Peter Campbell. Men det är det inte. Kontoret skulle också kunna vara det där manuset till Mad Men skrevs och den manliga chefen vara huvudförfattaren Matthew Weiner. Men det vet vi inte, medförfattaren Kater Gordon påstår det. Och Weiner förnekar. Ord står mot ord och någon sanning i objektiv bemärkelse kan bara uppstå om någon erkänner att de ljugit. Viket med största sannolikhet inte kommer att hända.

När man läser Matthew Weiners debutroman Heather, i sin helhet i december 2017 är det oundvikligt att de två välkända ordkombinationerna ”Mad Men” och ”me too” kommer upp. De passar ju onekligen väldigt bra ihop, för den historiska precisionen bakom hyllade AMC-serien (ja, det är nog på sin plats att tillägga att jag också tillhör skaran som hyllar Mad Men) gällde inte bara att äpplena i rekvisitan inte fick vara av de moderna och perfekta slaget (Weiner krävde att de skulle ha lite skavanker, som äpplen hade innan de genmodifierades) utan även att sexuella trakasserier var en lika självklar del av det dagliga arbetet som att komma på slagkraftiga pitcher.

Men det som slår mig redan efter någon sida är inspelningsanekdoten om hur Weiner gav alla skådespelare Richard Yates Revolutionary Road och beordrade läsning. För även om den inte skall ha tjänat som inspiration till skapandet av serien så är det i hans skola Weiner går som författare. Gissningsvis har han även läst Paula Fox Förtvivlade människor, för i Heather, i sin helhet är det just till den typen av New York-par vi hamnar: de som gör allt för att framstå som lyckliga men som naturligtvis är olyckliga. Här finns också den vardaglighet kring personerna som utgör det äkta paret Mark och Karen som vi finner i nämnda romaner, jämfört med den visionära briljansen hos reklamskaparna.

Mark är framgångsrik i sitt yrke, men något introvert, och saknar därmed det där extra som gör att han aldrig får den befordran som han söker. Eller den uppskattning han tycker han förtjänar. Karen är på många sätt likadan och även om hon via makens bonusar lever ett hemmafruliv med ganska hög status så känner hon sig oftast utanför i sociala sammanhang. Ja, båda behärskar det sociala spelet, men mer på det teoretiska planet och ingen av dem har någon nära vän. När de får dottern Heather så är lyckan däremot gjord. De blir en familj på riktigt och lever det till synes perfekta livet. Men med tiden faller de isär, när Heather går från ett barn till tonåring så ändras rollerna och de tre dras sakta åt olika håll.

Att Weiners bakgrund är från manusskrivande anas i språket som är kallt och direkt. Historien konstateras snarare än berättas, vilket redan från första raderna inger en stämning av att slutraden nog inte är den att ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Samtidigt är det inte bara ett drama inom familjen, för här finns även en fjärde karaktär, Bobby. En person från någon avkrok i New Jersey som växer upp i Heathers totala motsats: oönskad och utan en tillstymmelse till välstånd. Vilket även ger en bild av de ekonomiska och klassmässiga kontrasterna i USA. Inte nödvändigtvis av dagens USA, för raderar man någon hänvisning till e-post och mobiltelefon så hade berättelsen fungerat exakt lika bra om den utspelats samtidigt som Don Draper några kvarter bort pitchade Kodak-karusellen. För olycklighet är tyvärr lika universell och tidlös som sexuella trakasserier.