Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet!

Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om att själv få gå ut i strid. Att få döda människor. Fredstiden och idén om evig fred är för honom helt befängd, ännu ett tecken på hur korkade människorna är. Det uråldriga dvärgsläktet är långt överlägsna mänskligheten, men dvärgen ser även ner på sina egna. Han är kronan på verket, eftersom han inte faller för svagheter som kärlek och medkänsla.

Han hade denna pipiga kastratröst som alla dvärgar har och det retade mig mycket. Min egen röst är mörk och djup. Det är ett föraktligt och vanärat släkte. Varför är de inte som jag!

Samtidigt som dvärgen själv är ond blir han också ett redskap för människornas ondska. De använder honom, men varje försök till att utöva egen makt kvävs snabbt. Frågan om arv och miljö går att debattera, men är vi inte alla produkter av vår tid och den tillvaro vi vistas i? En omgivning där ondskan är norm skapar såklart dessa onda handlingar, värderingar och personer. För dvärgen är hatet och föraktet också ett försvar mot de smädelser han genom sin tillhörighet hotas att bli utsatt för.

Till slut straffas han. När dvärgen inte längre handlar efter människornas vilja gör de sig av med honom. Det verkar vara ett av mänsklighetens mörkare drag. Att låta den Andra agera syndabock och representera ondskan. Någon att spegla sina egna tillkortakommanden i. Någon att skylla på.

Medan Bödeln skrevs när Pär Lagerkvist såg antisemitismen och nazismen växa fram i Europa gavs Dvärgen ut mitt under brinnande världskrig. I båda romanerna leker han med historiska tidsplan. Ett kamouflage kanske, men snarare ett sätt att skildra problematikens tidlöshet. Vi möter dvärgen under renässansen, en epok som fått sitt namn efter franskans ord för pånyttfödelse. En tid då människan ”upptäckte sig själv” och individen gavs större frihet. Samtidigt fick vetenskapen, filosofin och kulturen nytt liv. Ett steg ut ur den mörka medeltiden. Troligen var det sådana drömmar som även närdes när Dvärgen skrevs. Slutet på kriget. En framtid av evig fred där världen och mänskligheten kunde blomstra.

”Aldrig mera krig” stod det på banderollerna redan efter första världskriget. Så har det inte blivit, inte på långa vägar. Därför är Pär Lagerkvists romaner fortfarande så viktiga. En påminnelse om att vi måste vara medvetna om ondskan och de mörka tider som har varit, de vi är på väg in i eller kanske redan är mitt uppe i. Vi måste fortsätta drömma om den eviga freden. Vi måste fortsätta ifrågasätta världsordningen.