Recension

: På fri fot
På fri fot Alice Munro
2014
Atlas
7/10

Det där som händer

Utgiven 2014
ISBN 9789173894685
Sidor 355
Orginaltitel Runaway
Översättare Rose-Marie Nielsen
Först utgiven 2004

Om författaren

Alice Munro är kanadensiska, från Ontario. Hon är född 1931 och fick sitt litterära genombrott i slutet av 70- talet. Munro behandlar ofta kvinnors villkor och den strukturella ojämnlikheten i samhället. Hon räknas till en av de främsta nutida författarna i Kanada. 2013 fick hon nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Runaway är originaltiteln på Alice Munros novellsamling från 2004 som nyligen översatts till svenska. Runaway. Av någon anledning hakar jag upp mig på huruvida den svenska titeln, På fri fot, verkligen är en översättning med samma valör, samma undertoner.

I mina öron är detta att rymma, att vara en rymling något mer negativt, problematiskt, än att vara ”på fri fot”. ”På fri fot” har en lätthet, får mig att koppla ihop det med den lilla geten i titelnovellen, med getters lätta, lekfulla skuttande. Att vara en rymling är däremot att kanske vara jagad, inte kunna känna sig säker. Är det en nyansskillnad bara hos mig?

Det är ju någonting med det där ofrånkomliga som Munro gestaltar så suggestivt. Hon drar mig in, med lätt hand, letar sig in till och med i mina drömmar. Det är närmast motsatsen till svårläst. Munros språk är bedrägligt enkelt, nästan motståndslöst. Hon suger in mig i det, men jag är inte säker på att jag vill.

För även om formuleringarna ofta fångar mig, imponerar – jag kan se att hon är en ansedd, ja, en bra författare, det kan jag verkligen – är berättelserna i sig är så svala. Karaktärerna glider mig närmast ur händerna. De är kvinnor i olika åldrar, olika tider, och livet liksom bara händer dem. De reagerar snarare än egentligen agerar. Fastän de handlar, gör val, tar beslut, så är livet så svåröverblickbart att det ändå blir som det blir.

Som för Juliet, som är huvudperson i tre av samlingens noveller. (Det är ett spännande drag, men en konstig blandning. Det bygger en förväntan på att även övriga noveller ska hänga samman på ett sätt som de inte gör.) När vi först möter henne är hon tjugoett år gammal och skriver på en avhandling i klassiska språk, som hon både brinner och har stor begåvning för. Nu har hon emellertid tagit en paus i avhandlingsarbetet för att undervisa på en privat flickskola, därför att både hennes föräldrar och lärare verkar anse det lämpligare för en ung kvinna.

Men här kom nu samma budskap från hennes lärare, som till synes hade värderat och uppskattat henne. Deras oro lyste igenom vänligheten. Ge dig ut i världen, sa de. Som om hon dittills hade befunnit sig ingenstans.

Alltså sitter Juliet i början av novellsviten på ett tåg, liksom på flykt från en tillvaro som flickskolelärarinna som hon aldrig önskat sig men heller aldrig riktigt gjort uppror mot. Eller så är tågresan hennes uppror och dit den för henne det som formar hennes liv, men det är ett liv vars grundförutsättningar hon står hjälplös inför. Det är en typ av livssituation som går igen i novellerna i På fri fot. Ingen är egentligen fri.

Kanske är det precis så. Att livet bara händer. Att allt vi kan göra är att reagera. Kanske är det en tanke jag trots allt värjer mig vid, är det som skapar det här motståndet hos mig. Att jag inte vill låta mig helt övervinnas av Munro, av den där melankoliska hopplösheten, nej, det är ett för starkt ord. Uppgivenheten. Meningslösheten som hela tiden lurar strax om hörnet, att allt när som helst kan gå en förlorat. Att allt bara händer.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-09 18:47

Kategori: Recension | Recension: #5950

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?