Recension

: Ett år/Fasadmålningen
Ett år/Fasadmålningen Jean Echenoz
2002
Fischer & Co
5/10

Ett år på flera veckor

Utgiven 2002
ISBN 9170549605
Översättare Sture Pyk

Om författaren

Jean Echenoz föddes i Orange, Frankrike 1947. Bland tidigare verk märks ”Cherokee” för vilken ha fick Médicipriset 1983. För ”Jag går” fick han Goncourtpriset 1999.

Sök efter boken

Såhär i nyårstider när man ligger på sofflocket och i tanken förpassar 2003 till sina kalendariska handlingar, kan det tyckas som att åren passerar i rasande takt, och snabbare verkar det gå nu än när man var, låt säga tio bast.

En åldersgrej, säger följaktligen ens vänner och ler inkännande när jag beklagar mig inför detta faktum; att livet mer och mer börjar likna en exponentiell kurva (och inte alls enligt skolfysikens räta linje), som stiger upp eller faller ned, beroende på hur man ser det.

Kanske har det att göra med vad man upplever som livets i allt högre grad likformiga geometri, vilket i och för sig innebär en paradox; ju (lång)tråkigare man har under själva skeendet, desto snabbare verkar tiden ha förflutit i efterhand.

Ungefär så upplever jag läsningen av Ett år. Rätt tråkig, det tar mig faktiskt flera veckor att sega mig genom historien (trots att den bara är på drygt 100 sidor) beroende på att jag hela tiden tappar fokus, lägger från mig boken, tar upp den igen och så vidare. Men i backspegeln är fältet smalt och intrycket lämnar inget bestående efter sig.

Liksom i den goncuortprisvinnande romanen Jag går, tecknar Echenoz här ett distanserat porträtt av huvudpersonen. I Ett år heter hon Victorie och finner en morgon sin pojkvän död bredvid sig i sängen. Osäker på sin egen delaktighet packar hon en väska, tar ut sina besparingar och lämnar Paris för södra Frankrike. Under en tid lever hon i hyrlägenhet och på diverse hotell, men när pengarna sinar bär det snabbt utför tills hon finner sig levande på samhällets skuggsida.

Efter att ha läst Jag går och Ett år verkar Echenoz inte vara Echenoz utan en postmodern metalitterär-smartness-knorr på slutet. I Jag går fann jag denna litet väl förutsägbar, här kommer skruven mer överrumplande vilket i och för sig ställer hela berättelsen på ända.

Men ändå, jag hade som sagt inte speciellt roligt. Som tur är består denna utgåva av två berättelser. Formatet i Fasadmålningen, på blott en handfull uppslag, passar Echenoz snabba och direkta stil bättre. Den är ett koncentrat av de absurda livsbetraktelser som är utmärkande för den här typen av berättarstil.

Anders Edwartz

Publicerad: 2004-01-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 11:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1040

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?