Recension

: Eldjägarna
Eldjägarna Mons Kallentoft
2015
Forum
7/10

Är godheten en illusion?

Utgiven 2015
ISBN 9789137137513
Sidor 312

Om författaren

Mons Kallentoft är uppvuxen utanför Linköping och bosatt på Mallorca. Med sina romaner om kriminalinspektör Malin Fors har han nått stora framgångar både hos kritiker och läsare. Eldjägarna är den fjärde fristående delen i en svit inspirerad av de fyra elementen.

monskallentoft

Foto: Thron Ullberg

Sök efter boken

Många filosofier och världsbilder har en uppsättning av klassiska element som sägs återspegla de väsentliga delar och principer som allt består av. Kallentoft har avhandlat vatten, vind, jord och nu är det dags för eld. Som vanligt planterar författaren skickligt det gällande elementet i berättelsen. Det brinner. I människohjärtan och i världen. Elden rasar i Nepal, Pakistan, Filippinerna och i lilla Linköping. Malin Fors med kollegor står inför ett spretigt dubbelmord. En nioårig pojke hittas mördad i en container. Dagen efter hittas det brända liket av en kvinna. På något sätt hör dessa tragiska mord ihop. Trådarna leder ut i världen.

Samtidigt kämpar Malin Fors fortfarande med sin alkoholism. Även om det var länge sedan hon drack drabbar törsten henne ständigt. Hon längtar efter rusets mjukhet och tycker sig se tecken hos likasinnade här och där. Hon har hittat kärleken, men det är inte lätt att vara lagom. Oron gör henne klängig och kvävande. Hon känner det inte riktigt men förstår det av kommentarer.

På polisstationen är det fullt fokus. Jag har sällan varit med om ett arbetslag som är så dedikerat angelägna. Kanske handlar det om att de alla samtidigt verkar tampas med knepigheter vid sidan av som de inte riktigt vågar ta tag i? Att de begraver sig i arbete för att slippa ta tag i det som väntar hemmavid? Men vem kan anklaga dem? En pojke och en ung kvinna är bestialiskt dödade.

Och Tove, Malins dotter. Hon vakar i Katmandu. På barnhemmet hos den döende pojken. Tiden går så långsamt när någon som inte vill ge vika måste dö. Toves förtvivlan över att inte kunna göra ett jävla skit. Jo, hon kan vara finnas där, hålla en liten febrig hand. Men vetskapen om att i Sverige skulle lilla Tsingtsen kunnat göras frisk. Vanmakten och orättvisan.

Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors har alltid haft en poetisk ådra. Språket böljar och dröjer. I Eldjägarna mer än någonsin tidigare. Berättelsen bärs av karaktärernas inre röster som en slags medvetandeström som svävar över sidorna. Sökande och observerande. Lägg därtill de dödas röster som verkar som någon slags kluster. De längtar efter sina kära men deras röster är inte sällan kritiska.

Jag vet inte om det här är den sista boken i elementserien? Det finns de som hävdar att det finns ett femte element, eter. Annars har jag faktiskt tipsat Mons Kallentoft om att skriva om kroppsvätskor i nästa serie. Fast efter Eldjägarnas poetiska språk vore det inte dumt med lite lyrik. Och här är jag allvarlig.

Jag vet inte varför jag fick slaget i huvudet.
Bensinen på kroppen.
Elden.
Det får ni där på parkeringen berätta för mig.
Någon närmar sig nu.

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2016-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-06 22:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6486

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?