Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789187179648 |
Sidor | 380 |
Orginaltitel | Arrow of God |
Översättare | Hans Berggren |
Först utgiven | 1964 |
Nigeria, början av 20-talet. Britterna har formellt koloniserat landet sedan flera decennier, men det går knackigt, och de flesta av infödingarna har trots en intensiv evangeliseringskampanj inte märkt någon större skillnad. Hur ska de bära sig åt egentligen? Det som fungerade så bra i Indien, att bara ersätta kungarna med lojala rajor och ta över hela samhällsordningen, fungerar ju inte alls här i ett land där det sällan funnits någon politisk samordning ovanför bynivå, där till och med religionen lägger till nya gudar när det behövs. De är ju, kort sagt, hopplösa vildar.
Om du redan läst Allt går sönder (och om du inte gjort det, gör något åt det) vet du precis vad Chinua Achebe tyckte om det, och hur mycket giftig satir han ville skriva om det. I Guds pil får vi alltså följa Ezeulu, en av två konkurrerande överpräster i en igboby, som ägnar sina dagar åt att hantera de riter som håller igång samhället, medla i både familjebråk och stridigheter mellan olika byar, och på något vis försöka anpassa samhället till den nya verkligheten. Han har fattat att de vita inte kommer att åka hem igen, så det är inte en dum idé att hålla sig på god fot med dem; han har till och med låtit en av sina söner omvända sig till deras tro och gå i kyrkan och lära sig den nye gudens språk, engelska. Han är dock helt omedveten om att den lokale brittiske tjänstemannen, en ensam och bitter man med en liten stab av okunniga gröngölingar, utsett Ezeulu till att bli britternas nye nickedockekung i trakten …
Guds pil är en roman med många detaljer, och bland alla familjedispyter och upprepade ordspråk kan jag tyvärr ofta sakna drivet i Allt går sönder. Vi får förstås en god inblick i ett samhälle som snart ska gå under, och dessutom ett mycket mer ingående porträtt av dem som rev ner det – både malarialidande britter och lokala opportunister. Precis som i föregångaren är Achebe inte intresserad av att skönmåla den gamla tiden så mycket som att påpeka att de så kallade vildarna minsann hade en egen civilisation, tackar som frågar, som den rasistiska kolonialmakten aldrig ens gjorde något försök att förstå. För att uppnå det gör Guds pil något väldigt snyggt här: istället för att föreläsa om det, gör Achebe det genom att kolonisera det västerländska verktyget Romanen. Allt berättas utifrån huvudpersonernas perspektiv, utan ordlistor, fotnötter, förklaringar och pekpinnar. Alla försvarar de den makt de har utifrån olika perspektiv, med ironier, talesätt och skygglappar som formats av århundraden. Som utböling känner en sig både uppsvept och utestängd, fångad i en värld där en måste försöka pussla ihop kontexten själv, eftersom den som har makten – författaren – står vid sidan av och oskyldigt utbrister ”Men det fattar väl alla att det är så här världen fungerar, eller? Är du helt ociviliserad?” Den gör läsaren både medlidande och medskyldig till brottet att inte kommunicera, och den förlust som oundvikligen följer.
Publicerad: 2016-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-05 18:37
Inga kommentarer ännu
Kommentera