Nigeria har länge gett upphov till stora berättare, men på sistone har en nästan kunnat slå vad att så fort en ny afrikansk författare lyfts fram här i ”väst” är hen (i regel exil-)nigerian: Adichie, Cole, Abani, Akpan… Inte så underligt egentligen att ett land med stark berättartradition som sedan hamnar i en sådan problematisk […][...]

Nigeria, början av 20-talet. Britterna har formellt koloniserat landet sedan flera decennier, men det går knackigt, och de flesta av infödingarna har trots en intensiv evangeliseringskampanj inte märkt någon större skillnad. Hur ska de bära sig åt egentligen? Det som fungerade så bra i Indien, att bara ersätta kungarna med lojala rajor och ta över […][...]

Min bror mejlar mig från Tokyo: nu blommar körsbärsträden. Det är en japansk högtid. Jag tänker att nu, nu åker jag dit, men bankkontot är ytterst tveksamt och jobbschemat säger bestämt nej. Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i […][...]

Det är svårt att vara man, säger Elvis Okés far till honom. Måttet på en man brukade vara hans namn och hur gott det var, och det namnet – den hedern – måste man vara beredd att försvara både mot yttre och inre hot. Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter […][...]

Bokförlaget Tranans nyutgåva av den afrikanska litteraturens klassiker framför klassiker, Chinua Achebes Allt går sönder är den första i Macondo, klassikerserien som ska lyfta fram betydelsefulla verk från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern och ”göra dem tillgängliga för en bred läsekrets”. Därför finns också såväl initierat förord av Per Wästberg som en essä om igbofolkets […][...]

Joseph Conrad var en av dem, och skrev om mörkrets hjärta, i svartaste Afrika. Men han var långt ifrån den enda. Många var de europeiska författare som gärna skrev om den främmande – och för många även skrämmande – kontinenten som de vita kolonialherrarna intog. Somliga av dem hade mer på fötterna än andra – […][...]