Sara Granérs färgsprakande björnkaniner är vid det här laget lika karaktäristiska, eller rentav ikoniska, som Nina Hemmingssons återkommande svartklädda sanningssägare eller Gunnar Lundkvists ångestdrivna huvudpersoner. De antar alla möjliga roller i serierutorna: makthavare, barn, arbetare, samhällskommentatorer, tysta, betraktande, skrikande, hela spektrumet. I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst […][...]

Min idé att fira Världspoesidagen 2014 genom att vaska fram en liten (bortglömd?) svensk poesipärla höll på att falla platt på grund av bokens format. Den är marginellt större än ett pass och hade gömt sig i min boksamling. Lyckligtvis var den lättare att hitta den här gången än sist jag förlorade den i bokhavet, […][...]