Nyligen läste jag en berättelse som utspelar sig i ett land långt bort från Sverige. Boken Ödets bakvatten förde mig till Nepal, ett inte alltför stort land som ligger inklämt mellan Indien och Kina. Befolkningen på 31 miljoner bor på en tredjedel av Sveriges yta – att jämföra landfakta är omtumlande.

Romanens huvudperson heter Nirmala. Hon ansvarar för hushållssysslorna, där de bor i en by på landsbygden. Hennes mamma dog för en tid sedan och hon har endast 14 år gammal fått sluta skolan. Nirmala hade gärna fortsatt, men hennes pappa har det sista ordet enligt traditionen. Samtidigt är hon förbryllad över en ny situation. Pappan har nämligen bestämt att hon ska sova i uthuset de dagar hon menstruerar. Att natten är kylig har ingen betydelse.

I bakgrunden anas att den avlägsna byns levnadsförhållanden står inför förändringar. Det är modern tid men en tid före de sociala mediernas omvälvning. Byn har nyligen elektrifierats och enstaka tv-apparater har dykt upp. I nyheterna som sänds rapporteras om en statskupp i presidentpalatset. Människorna viskar om rebeller men det är inte de som ligger bakom huvudstadens händelser.

Att förklara varför patriarkala strukturer förekommer är inte den här bokens syfte, även om det snuddas vid att bildning och kunskaper är en källa till frigörelse. Människor ägnar sig åt ryktesspridning eller tror sig veta vad som är rätt fastän det handlar om ett upprepande av snedtänkta normer (ofta med resultatet att flickor och kvinnor inte ska ha bestämmanderätt över sina egna liv). Intressant nog tecknas minnet av mamman i ett annat ljus, nästan som att hon är en ekologisk kunskapsförmedlare. Hon tillämpade växelbruk för att inte utarma jorden. Allt som är nedärvt från tidigare generationer behöver inte vara fel, med andra ord.

Jag skulle säga att bokens främsta tema är fokus på personlig utveckling som kan uppstå tillsammans med andra. Man delar erfarenheter och ser möjligheter. Sådan samhörighet tycker jag om att möta i litteraturen, alltså hur man öppnar sig för andra synsätt som knuffar livet i en oväntad riktning. Självklart instämmer jag i ”fuck-men-andan” som genomsyrar skildringen och jag tror också att många män skulle ta exakt dessa ord i sin mun när de kommit så långt i berättelsen.

Andra läsare kan förstås se platsen och kulturen som viktigare teman. En varm atmosfär omger människor som är glada i att förbereda sig inför exempelvis helgdagsfirande. Andra ingredienser är äventyrslust och naturen (vissa scener tar andan ur betraktaren). Allt bidrar till att göra läsningen till en resa i läsfåtöljen.

Sannolikt kommer jag att läsa om Ödets bakvatten dels för att jag gillar att det inte är västerlandet som skildras, dels för att jag vill komma nära den ungdomliga kämpaglöden. Om Nirmala ges en roman till, skulle jag främst intressera mig för hennes liv som vuxen kvinna och hur hon balanserar sin kulturella tillhörighet med nyförvärvade kunskaper i dagens globala värld.