Det ska sägas direkt. Den här lilla pärlan, ungdomsromanen Sista veckan innan studenten av Peter Hansson är en läsupplevelse. Liten till omfånget men kärnfull till innehållet. Den handlar om en vecka, såsom titeln säger, i Sebastians (Sebbes) liv. Och inte vilken vecka som helst, utan en vecka fullspäckad med förhoppningar och drömmar. Ett (anti)klimax för det är nu det gäller.

Det börjar på lördag kväll i festyra. Att bli full och gå runt på stans fyra ställen. Sebbe känner sig både ensam och i centrums mitt. Runt honom stimmar grabbiga kompisar. Själv gastar han ”Jungman Jansson”, känner till gamla rocklåtar och är sportfåne.

Helst av allt skulle han vilja bli kär, träffa någon. Det slutar ändå på en parkbänk i kylan och väckning på morgonkröken. Hem med sista bussen och krypa under täcket. Nästa dag, söndag, släpa sig upp, betvinga baksmällan som tjuter i öronen och hjälpa pappa med veden, kapen och motorsågen.

Varje dag i sista skolveckan får ett eget kapitel. Sebbe snurrar ihop de sista kurserna för att få sina vitsord. Läraroriginal uttalar luriga livsvisdomar. Mera fest och fylla och till och med bärsärkagång. Inte meningen, men ibland händer saker. Gympass, långa cykelturer längs Selångerån och mera vedarbete. Förväntningar växer inför sista dagen …

Händelserna återges ur jag-perspektiv som bryts av dialoger. På så vis kommer läsaren nära Sebbe. Han iakttar och är språkligt begåvad med galanteri och självironi. Många fyndiga beskrivningar. Det går upp och ner för trappor, gator och dansgolv och natten är ung tills den vänder över i dimsyn. Sällan har festandets och fyllans olika smaker, stadier och efterverkningar skildrats så väl. Både kroppsligt och mentalt. Alla olika kroppar på gympasset. Eller känslan att traska hemåt tidigt en junimorgon i friska luften i sällskap av ”talgoxarna, gråsparvarna och blåmesarna” när det gör ont i bröstet av all skönhet. Ibland får till och med formen på texten illustrera tiden som går eller stagade steg på gatans stenar.

I boken finns många referenser till låttexter och annat. Som läsare får man känna igen till exempel: ”När man är ung kommer man undan med att le”, ”Vardagskväll i träningskojan” eller att läsa hur Saras hud har färg av ”mandel, honung och getters mjölk.”

Familjen är viktig även om Sebbe tycker det är svårt att prata med pappan. Han har aldrig flyttat hemifrån, vilket däremot mamman har gjort och till ett nytt förhållande. Farmor bor på övervåningen, bjuder på fika med ”Skogaholmslimpa” mitt i vedarbetet. Nu bildar de tre ett team som arbetar för att få huset värmt. Sebbe ser det som viktigt, en tradition från farfars tid. Här har vi en författare som kan beskriva alla arbetsmoment; vi får en liten handbok i vedhantering inne i själva romanen.

Samtidigt kan Sebbe kan känna en vanmakt inför det som varit ”som vanligt”. Nya tider kommer. Inom sig nöts han av stora frågor. Vad väntar efter tolv år i skolan?

Men plötsligt hör Sebbe sig redogöra ”by the way” för en vilsen kompis, en tjej, om meningen med allt. Att leva sitt liv. Efter utspring och festyra med familj och vänner ser Sebbe klarare på livet. I alla fall kan han uttala funderingar i ord.

En alldeles charmig roman. En bok att läsas i gymnasiet. Den borde ingå i Trägårdhs svenska kulturkanon. Och för mig, gymnasielärare i Finland, är det både igenkänning och insikter. I Finland skrivs rigorösa nationella studentprov. Svensk gymnasieskola fungerar annorlunda. Men Sebbe har medbröder och -systrar över landsgränser. Inte lätt någongång någonstans att vara nitton och att ta studenten. Men det ordnar sig!