I Milan Kunderas roman Skrattets och glömskans bok är alla blickar riktade mot Prag. De karaktärer som inte bor där längtar dit, eftersom de tvingats fly därifrån. Bokens olika berättelser utspelar sig alla under några år i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, när en uppfriskande vänstervind blåste genom västvärlden. I Tjeckoslovakien var denna vänstervind av samma kaliber som tryckvågen från en Hiroshimabomb, och den blåste över landet i form av sovjetiska stridsvagnar.

Boken är uppdelad i sju delar, som till en början kan verka fristående, men som, med Kunderas egna ord, är variationer på samma tema: ”De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd gåt mig förlorad i det oöverskådliga.” Romanen är med andra ord även en metaroman. Berättaren reflekterar gång efter annan över sitt sätt att berätta, om varför han låter karaktärerna handla på ett visst sätt, ja, han tillochmed korrigerar dem när de missbedömer sig själva. Det kan verka irriterande med en berättare som bryter mot fiktionen på ett sådant sätt, men allt är så skickligt genomfört att vi som läsare inte alls störs utav det, tvärtom är fiktionsbrotten så väl integrerade i romanen att de blir en del av fiktionen.

Vad har då de sju avsnitten att erbjuda? Bland annat detta:

Mirek, som är motståndare till kommunistregimen, försöker dölja sitt förflutna som kommunist och älskare till en oattraktiv kvinna. De kärleksbrev han en gång skrev till denna kvinna vill han ha tillbaka, för att försäkra sig om att de inte blir allmänt kända. Han vill glömma sitt förflutna, samtidigt som han säger att ”människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömska”.

Romanens hjältinna heter Tamina (berättaren/Kundera ger henne detta namn, som ingen annan kvinna burit, därför att han ”är mer fäst vid henne än någon annan”). Hon arbetar på en pub i västeuropa. Hon och hennes man tvingades fly från Tjeckoslovakien. Efter makens död koncentrerar sig Tamina på att minnas deras liv tillsammans. De dagböcker hon en gång skrev och som skulle hjälpa henne att minnas finns kvar i deras hemland. Efter några misslyckade försök att med hjälp av vänner få tillbaks dagböckerna, ger Tamina upp och försvinner. Som för att slippa sin glömska hamnar Tamina på ”barnens ö”, ett helvete inte olikt ett kommunistiskt ungdomsläger. Där händer saker som måste läsas, då de inte går att referera.

Det är, som man brukar säga, fängslande historier vi får ta del av, berättade av en författare som inom några år kommer att finnas med i diskussionerna som de aderton håller angående ett gammalt pris som inte bara ger ära utan också en förmögenhet till den lycklige vinnaren. Om Kundera skriver ett par böcker till av samma kvalité och politiska skarpsinne som Skrattets och glömskans bok och Varats olidliga lätthet är det inte omöjligt att han tar hem det.