Recension

: Mörkt vatten
Mörkt vatten Joyce Carol Oates
2007
Albert Bonniers förlag
8/10

Kommer jag att dö? – så här?

Utgiven 2007
ISBN 9100112860
Sidor 157
Orginaltitel Black Water
Översättare Kerstin Gustafsson
Först utgiven 1992

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett trettiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

I ett land utan kungahus måste folket kanske idolisera en familj ändå. Kennedyklanen med alla dess skandaler, makt och glamour framstår för den utomstående som Amerikas mörka hjärta.

18:e juli 1969 körde senator Edward Moore "Ted" Kennedy av vägen med en ung kvinna vid sin sida och skapade skandal. Kennedy lyckades ta sig ut ur bilen, kvinnan dog i det mörka vattnet. Den första han ringde när han hittade en telefon var inte polisen utan sin advokat.

I Joyce Carol Oates bittra dödsfuga (som skrevs först 1992 och inte översatts till svenska förrän nu) är namnen och tiden ändrade, men berättelsen är lätt att känna igen. På en fjärde juli fest träffar Kelly Kelleher den senator hon beundrar och har skrivit uppsats om, och precis som Askungen blir hon utvald av prinsen, som berusad vill köra henne till ett hastigt bokat motell. Oates låter kvinnan i bilen, Kelly, berätta sin historia. Medan hon väntar på att bli räddad, medan hon väntar på att dö.

Boken skrevs 1992, långt innan Blonde, men temat med Kennedyn och den unga kvinnan skisserades alltså redan här.

Här finns Reagan, här finns (den implicite) Kennedy, här finns Dukakis, här finns ett ställningstagande mot dödsstraffet och en politisk analys av ett Amerika som (med tanke på att den verkliga händelsen är förflyttad i tiden) kanske inte förändras utan bara är en upprepning, lika konstant som dånet från det mörka vattnet.

Men är det en politisk roman? I bok efter bok beskriver Oates samma scenario: den vackra begåvade unga kvinnan som sårbar, nästan osynlig, klamrar sig fast vid den äldre, dominanta och intelligenta mannen. Lika gärna som ett (parti-)politiskt inlägg kan boken vara en bild av Amerikas syn på kvinnan, på ett samhälle där en kvinna inte vågar ifrågasätta en man, inte vågar neka honom en drink, en drink till, utöver den han redan har med i bilen, ett samhälle så hierarkiskt att auktoriteter aldrig kan ifrågasättas. Precis som att senatorn själv inte tänker på henne, inte på Kelly som fortfarande håller i hans sko och hoppas på att bli räddad, utan på sin karriär, på vad folket ska säga. För den stora auktoriteten själv är den enda som är rädd för de som står under honom, för att de är tillräckligt många: massorna som är de som måste bära upp honom, massorna som är just de som inte får ifrågasätta honom. Vad gjorde han med den unga kvinnan, var de på väg till ett motell, hade han druckit?

I ett Amerika där privatliv alltid blandas ihop med politik, där allmänheten minns mer om Clintons sexualvanor än om hans ställningstaganden, är senatorns farhågor inte ogrundade. (Verklighetens senator Kennedy valde att inte ställa upp som presidentkanditat i valet tre år senare. Men han är, 38 år senare, fortfarande senator.)

Repetitionen och variationen skapar romanens struktur. Allting utspelar sig när Kelly redan sitter i bilen, med bruten axel, spräckt skalle, fastklämt och krossat knä, medan vattnet, det mörka vattnet, strilar in i bilen genom hundra små springor. Kapitel efter kapitel börjar med fjärde juli festen, hur hon träffar senatorn, vad de säger, vad de inte säger, bilfärden och den snabba, oväntade färden ner i vattnet. Sen kommer fantasierna om att senatorn räddar henne, han tränger in i bilen igen och lyfter ut henne, och det är början på deras kärlekshistoria, och hon kommer att få berätta sin historia. Sen skiftar berättandet åter, går tillbaka, denna gången sa hon det, denna gången hände allting lite annorlunda. Det är en kort roman, lite av Kellys förflutna skymtar, men till största delen är det just festen och den alternativa framtid hon aldrig kommer att få uppleva som ältas, ändras och återkommer med "Det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog" som omkväde.

Titeln är lite utslätad, "black" har blivit "mörkt", precis som om svenska översättare alltid vill göra Oates lite snällare än vad hon är. Romanen Rape blev Våld, Beasts blev Djur. Som om översättaren försökt ljusa upp det mörka vatten som fyller Kelly Kellehers lungor när hon dör. Men det finns inget förmildrande över boken.

Mörkt vatten är en kortroman, utan en drivande intrig eller ens ett kontinuerligt tidsflöde med ett okänt slut som kan fånga läsaren. Den är mer som en räcka prosadikter på samma tema. Som en skiss till Blonde, eller som ett råmaterial till den opera som skrivits efter boken är den mästerlig. Som roman är den mörk, suggestiv, klaustrofobisk, men något för komprimerad för att vara en fulländad läsupplevelse.

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Larsson

Publicerad: 2007-04-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 22:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2441

2 kommentarer

[…] DB / SvD / Wikipedia […]

Ge efter och låta sig slukas | Rader Oregistrerad 2013-09-14 23:38
 

[…] DB / SvD / Wikipedia […]

Ge efter och låta sig slukas : Rader Oregistrerad 2014-06-29 16:05
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?