Recension

: Skalpelldansen
Skalpelldansen Jenny Milewski
2012
Telegram
6/10

Var får vi allt ifrån?

Utgiven 2012
ISBN 9789186183929
Sidor 330

Om författaren

Jenny Milewski är född 1971 och lever ett stillsamt liv med man, barn och hund utanför Malmö. Och hon älskar skräck. Skalpelldansen är hennes debut.

Sök efter boken

Om man ville vara elak skulle man ju kunna skriva något om att den som vill framstå som en egen röst i den Nya Svenska Skräckvågen kanske inte borde inleda sin bok med ett Morrisseycitat.

Men det är väl också det som är frågan – vill man vara elak? Och i så fall, varför vill man det? Ända sedan 90-talet har hela skräckgenren famlat runt i en groggy dimma någonstans mellan postironi och ultravåld och letat efter sig själv, efter ett sätt att skrämmas när Stephen King blivit mysfarbror och Human Centipede diskuteras på kultursidor. Hur skräms man när allt redan visats? Kan man gå längre än för långt? Behöver vi gå tillbaka lite och ta en titt på varför vi gick hitåt?

Plats på scen för Jonas Lerman, huvudpersonen i Skalpelldansen, tillika författare till en bok vid namn Skalpelldansen. Han är en av de tidigare nämnda Nya Svenska Skräckförfattarna, och hans skapelse Carl Cederfeldt en svensk Patrick Bateman för 2010-talet: en fullständigt samvetslös rik psykopat som som kör omkring i en stor svart Hummer, lyssnar på våldsam kepsmetal och karvar upp torterar och slaktar tonårsflickor på diverse uppfinningsrika sätt – en Bingo Rimér med skalpell i stället för kamera. Varför gör han detta? Tja, han är ond och han tycker det är kul. Längre än så har Lerman aldrig tänkt, i hans böcker finns ingen symbolik, ingen dekonstruktion, ingen politisk kommentar; figuren bara dök upp i hans huvud en vacker dag, han skrev ner vad han gjorde, lämnade över resultatet till första bästa förlag och vips var han en litterär superstjärna.

Men så var det ju det där med skrivkrampen, kravet på en uppföljare, och en till, och en till. Och när den sätter in börjar han plötsligt se den där svarta Hummern på Söder, han läser i tidningen om bestialiska mord som låter kusligt lika det han precis skrev ned kvällen innan, och varje gång han försöker bredda sig och skriva en vanlig skönlitterär roman är det något som griper in och tvingar honom att i stället återuppliva Cederfeldt. Vem kontrollerar vem här egentligen – författaren eller den naturligtvis helt påhittade psykopaten? För det är han väl, påhittad alltså?

Skalpelldansen vill mycket; till skillnad från sin skapelse är Jenny Milewski intresserad av frågorna om vad våldet gör, var gränsen går mellan att skildra våld och att faktiskt utöva det. Lerman är ju inte Cederfeldt, han är inte psykopat, han bara skriver ner psykopatens tankar och skapar hans handlingar och frossar i hur hans offer lider och låter sina läsare uppleva samma sak. De är ju inte på riktigt. Det är något smått David Lynchskt över idén. Problemet är att det presenteras i en handling som, förutom att den utspelar sig i Sverige, redan berättats ganska många gånger. För att komma fram till den punkt hon vill ta sin antihjälte griper Milewski till sidohandlingar som hämtade ur något av Simpsons halloweenavsnitt, och i sann postmodern anda sitter man efter ett tag och bockar av den ena klichén efter den andra. Vilket kanske inte nödvändigtvis är något dåligt – det har alltid legat något liturgiskt i skräck, man måste gå igenom vissa ritualer i rätt ordning innan man kommer fram till själva monstret. Men det känns lite som om handlingen här snarare avleder från kärnan i romanen, det såret den egentligen vill kratsa i, där det finns hur många spännande ärrvävnader som helst att riva upp:

Vill man vara elak?

Och det vill jag ju inte. Det här är en helt OK skräckroman även om hockeymasken skymmer sikten lite ibland. Till skillnad från t ex Anders Fager händer det aldrig att jag helt enkelt lägger boken åt sidan och glömmer att jag höll på att läsa den; jag blåser rakt igenom Skalpelldansen på ett par dar, kanske inte med håret på ända men ändå med en lite krypande känsla av att något inte står rätt till här, något som ligger djupare och kan skrämmas mer än en ensam galning med en skalpell. Jag hoppas bara att Milewski fortsätter gräva.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2012-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2012-05-28 23:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4719

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?