Man brukar säga att det är de små sakerna som räknas. Ibland hittar man små guldkorn som kanske inte är så mycket värda för omgivningen men som är oumbärliga för en själv. Något som gör att man förändras lite, en bit faller på plats, ett tomrum fylls. Jag satt på Stockholms tågstation i augusti förra året och hade precis fått besked om att mitt tåg skulle bli två timmar försenat på grund av ett fel på spåret. Då gick jag in på Pressbyrån för att hitta ett tidsfördriv och där, på Pressbyrån av alla ställen i världen, hittade jag mitt guldkorn och det kostade mig 75 kronor.

Låt den rätte komma in är en bok om vampyrer, mobbing, mord, kärlek men framförallt om hur det är att hitta någon som får en att känna något. Man får följa med Oskar som inte existerar för omvärlden förutom de gånger klass”kompisarna” behöver någon att sparka på. Man får följa med Eli med de stora mörka ögonen som är liten och svag men samtidigt så stark. Man får följa vad som händer när Oskar och Eli hittar varandra och man dras med i allt som händer runtomkring dem.

Låt den rätte komma in är en berättelse om vampyrer och människor, kärlek och hat, ont och gott. Och det där är väl inget konstigt egentligen. Det som är fascinerande är att man inte kan urskilja vilket som är vad. Det finns inget svart eller vitt, allt är sammanflätat in i vartannat. Däremot är inte Låt den rätte komma in någon suddig gråzon, det är ett helt spektra av färger och känslor beskrivna på ett sätt som gör det svårt att sluta tänka på den även flera timmar efter att boken är utläst.

Det tog mig bara en natt att läsa ut boken men två veckor att skaka av mig en slags bitterljuv känsla som tyngde mig efter att ha läst slutet.

“Låt den rätte komma in är något så ovanligt som en svensk skräckroman” läste jag någonstans… Låt den rätte komma in är något så ovanligt som ett renodlat, fulländat mästerverk, skulle jag vilja uttrycka det.