John är tolv år gammal när hans mamma dör i en bilolycka. Den här boken skildrar Johns liv från en vecka innan till några månader efteråt. Den är skriven med en absolut känsla för direkthet och det är inte John som i efterhand berättar om händelserna, det är John som säger vad som händer nu. Tilltalet är bokens absoluta styrka, med få undantag känns det oerhört äkta, och man känner igen sig i Johns tankar även om man inte är tolv år gammal. Det är hjärtskärande sorgligt, filosofiskt pricksäkert och iakttagande roligt om vartannat. Ibland är det faktiskt bara roligt, men sedan bryter sorgen igenom och slår undan benen på John när han minst anar det. De där hoppen mellan ett nu när han inte tänker på det hemska, när det nästan är som om det inte hänt, och ett nu där vetskapen plötsligt gör sig påmind, är så trovärdigt skildrade att man som läsare känner skillnaden själv. Vi har också glömt, vi har också ett ögonblick tillåtits hoppas – och sedan har boken visat oss den hemska verkligheten igen.

Livet går vidare. Det är ju det man brukar säga, och finns det något som är säkert så är det väl det: saker kommer fortsätta att hända, dagar att läggas till dagar tills det till slut är längesen det hemska hände. Tevespel kommer fortsätta vara roligt, entrecote kommer fortsätta vara gott. Vardagen kommer tillbaka, John går i skolan och spelar tennis precis som han alltid gjort. Allt är på en gång alltför vanligt och inte tillräckligt vanligt. Och så finns det de förbjudna fördelarna med att ha en förälder som dött. Johns kompisar är extra snälla, och eftersom mamma är död slipper han erkänna att hon hade rätt om tennisskorna de köpte några dagar innan hennes död: de var för små. Allt detta skildrar Barlach på ett beundransvärt rakt sätt: det känns självklart, och dessutom fångat på pricken, utan distans.

Peter Barlach miste själv sin mamma som liten och vissa av scenerna är tagna ur hans verklighet. Han har dock flyttat sina minnen till nutid, och boken känns verkligen dagsfärsk, på gott och ont. Gillar man tennis just nu förstår man varför Roger Federer är cool medan McEnroe är mossig för en tolvåring, men för en läsare om tio eller tjugo år medför det säkert en viss känsla av åldersstigenhet. Största delen av boken håller en bra nivå när det gäller det här, men kanske blir det litet väl mycket när flera kapitel i rad handlar om vinter-OS i Turin 2006. Jag tvivlar inte på att det är viktigt för John att Sverige tar hem en massa guldmedaljer, och visst bidrar det till känslan av här och nu. Samtidigt som det faktiskt gör boken daterad redan när den kommer ut, på ett sätt som motverkar den absoluta nukänslan i texten.