Recension

: Resan som började med ett slut
Resan som började med ett slut Zulmir Bečević
2006
Alfabeta
8/10

Debutantvecka: Tonår och flyktingskap

Det regnar i Nino Izudinovics hemstad. Men det är inte regn som faller, det är granater. Det är Bosnien år 1992, och tolvårige Nino hämtas från skolan av sin mamma för att aldrig återvända. Istället anträds färden till ett land han knappt hört talas om och som ligger långt bort: Sverige. Där väntar livet utan krig på honom, men också livet med en pappa som känner sig alltmer misslyckad och en mamma som inte kan språket. Där väntar ett liv där Nino automatiskt identifieras som en främling. Där väntar också, minst lika viktigt i denna bok, tonåren.

Nino kom till Sverige med sina föräldrar när han var tolv år gammal, författaren Zulmir Becevic kom när han var tio. Det är lätt gjort att sätta likhetstecken mellan författare och huvudperson, särskilt frestande då det handlar om en jagberättare. Men det har också med de många knivskarpa detaljerna och iakttagelserna att göra. Som när Nino för första gången äter med plastbestick på flyktingmottagningen i Ystad och blir så fascinerad att han ber om ett extra par att få ta med sig hem. Eller när Nino och hans invandrarkompisar i klass FK1 diskuterar om negrer kan få finnar eller inte. Det är fångat så på pricken att man inte gärna vill tro att det inte har hänt.

Det rör sig faktiskt om en klockren skildring av de tidiga tonåren: den första cigaretten, de första bråken, den första kyssen. Nino och hans gäng är tuffa killar som begår småbrott och stilar på skolan, men de är också småpojkar varav många har ett problematiskt förhållande till sina föräldrar. Och så har de ett band, Svarta Skallar, där Nino är sångare och frontfigur. Skildringen av den rena glädjen i det första uppträdandet får plats vid sidan av den maktlösa frustrationen när pappan börjar dricka. Det är roligt och sorgligt om vartannat, alltid träffsäkert.

Språket är ett kapitel för sig. Det är en mycket egensinnig blandning av gamla svenska uttryck som "hoppa ur skinnet" och en modern hiphopsvenska där man säger skit i varannan mening och förolämpar folk genom att kalla dem för nerpissade hundar. Så kallad "blattesvenska" förekommer nästan bara i dialogen, men bara nästan, och det bidrar till den egna stilen som Zulmir Becevic har fått till.

Man kommer att tänka på Jonas Hassen Khemiri, såväl "Ett öga rött" där han ju uppfann ett eget "blattespråk" som "Montecore" där en av huvudpersonerna använder fransksvenska ordbildningar när han inte kan de svenska. Lite så är det här också, fast det är engelska som är ursprungsspråket. Till exempel returnerar Nino en fråga istället för att svara, han äntrar en park istället för att gå in i den och han ger direktioner istället för att visa vägen. Till skillnad från hos Khemiri känns dessa ordval och den lätt högtidliga effekt de ger helt oplanerade, de kommer naturligt och det skapar en egen stil. Som dock är långt ifrån konstlös. Den är lättläst, men den använder sig av såväl viss retorisk upprepning som av originella liknelser, som många gånger gör att man ser saker med nya ögon. Att språket sedan ibland också blir klyschigt känns bara symptomatiskt för dess äkthet.

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2006-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2006-11-10 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2258

3 kommentarer

ja bruka inte läsa böcker men, denna e riktigt bra ;):D

BoSnaAA Oregistrerad 2007-09-26 22:16
 

Det här är den absolut bästa ungdomsromanen någonsin!
Så rolig och känslofull.

Börje Andersson Oregistrerad 2010-04-01 09:22
 

Asså vad är budskapet med denna boken

Sydney Oregistrerad 2017-10-04 20:59
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?