Det var egentligen inte Miira jag hade tänkt skriva om idag. Så såg jag SVT:s Idévärlden i söndags, där Dick Harrison bekymrade sig över bildningens förfall, och Miira liksom bara propsade på att få komma till tals.

För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll bildningsidealet som öppenhet och nyfikenhet snarare än någon fastslagen kanon, vilket förstås är klokt och sympatiskt, så är det också en idealiserad, romantiserad föreställning. Inte minst historiskt sett har ju bildning aldrig varit för alla.

I praktiken är det ändå kanon som gäller – om inte Kanon med stort K, så åtminstone en viss typ av erfarenheter, en viss bild av världen, ett visst sätt att utrycka sig. Det kanske inte talar direkt till oss. Ganska många känner sig förmodligen lite utanför, lite fel. Tänker att det är oss det är fel på. Försöker anpassa oss. Kanske ta oss in i systemet och försöka förändra det inifrån, åtminstone lite grann.

Och så finns det de som bara blir förbannade. Som Miira.

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med Ingenbarnsland. Miira är den fristående fortsättningen på den romanen. 1980-talet är på väg över i 90-tal, och Miira går ut grundskolan och ska äntligen slippa fucking hemspråksklassen. Hon har sin snattade neurologibok, den enda bok hon äger, ska bli hjärnkirurg eller något och kommer in på naturvetenskaplig gymnasielinje på en innerstadsskola. Hon är på väg.

Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop med sin före detta bildlärare i en lägenhet några gatnummer närmare stan, blir som en symbol för det. Frihet. Åtminstone till en början. För hur kul är det egentligen med en snubbe som tror att han äger en?

Ungefär lika kul som att försöka passa in på innerstadsgymnasiet, visar det sig. Sitta där som något Gårdstensmiffo medan klasskamraterna pratar om sina hästar och direktörspappor. Inte ens matteboken verkar till för Miira. Den vill att hon ska intressera sig för hur mycket stugbyägaren tjänar på sina stugor, medan lärarna tycker att vad hennes föräldrar jobbar med är ett bra sätt att presentera sig för klassen. Det räcker inte alls att vara smart och hungrig efter att lära sig. Sin porlande kunskapstörst måste Miira istället freda från skolans inflytande, fattar hon snart.

Ingenting blir som hon tänkt sig, men Miira är okuvlig. Lika egensinnig som Hetekivi Olssons språk, som jag först har lite svårt att komma in i igen – har hon tagit allt debutromanen hyllades för och skruvat upp det ännu mer? tänker jag de första sidorna – och till slut inte riktigt vill leva utan. Långsamt lär sig Miira att kanalisera sin energi åt lite mer konstruktiva håll, utan att samtidigt förlora sig själv. Hon vill bort från Gårdsten, men utan att vända människorna där ryggen. Det är inget mindre än en kamp, ett hjältedåd.

Det är den kampen jag saknar där i SVT:s mysiga litterära salong, och jag gillar Hetekivi Olsson så enormt mycket för att hon lyckas gestalta och synliggöra den.