Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75.

I 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön hör Miira ändå till de lyckligare lottade. Hon hör till dem som har föräldrar som åtminstone inte gett upp helt. Föräldrar med jobb. Mamma, som städar trappor, har visserligen så ont i ryggen att hon ibland bara kollapsar på golvet och skriker åt Miira att gå därifrån, och får kravla på alla fyra in på toaletten. Pappa tycker sig ha haft turen att kunna byta upp sig till fastighetsskötare. Han sanerar självmordslägenheter och nerspydda trappuppgångar, men har åtminstone mer variation och frihet där än vid löpande bandet på Volvo.

Själv är Miira på en gång pinsamt medveten om hur bortkommen och sunkig hon är i förhållande till ”snobbarna” i radhusområdena och inne i stan, och minst lika medveten om att hennes någon gång nya kläder eller åtminstone inte så supige pappa kan få vännerna att känna sig ännu sunkigare. Det är de där nyanserna, ofta finurligt gestaltade även i språket, som gör Ingenbarnsland till en så trovärdig och påträngande skildring. Kombinationen av underlägsenhetskänslor, revanschlust och storhetsvansinne kan vara nog så komplicerad hos en liten tjej som både känner en sorts lojalitet med och drömmer om att komma bort ifrån förorten.

Miira vill bli ”Proffs”, kanske psykolog eller hjärnkirurg eller någonting. Fast när klassen i högstadiet ska få välja praktikplatser kan man kryssa i diskare, restaurangbiträde, lokalvårdare, lagerarbetare eller barnskötare. Längre än så sträcker sig tydligen inte skolans ambitioner för eleverna i ”finneballeklassen” och Miira hatar att gå där. Hon tycker att hon ”blir efterbliven”, nedvärderad och stämplad som invandrare fast hon ju är född i Sverige. Hennes frustration tar sig både destruktiva och självdestruktiva uttryck, hon slåss, hon vandaliserar, snattar, super och bombhotar skolan, men så småningom tycks hon vara på väg att lära sig välja sina slag, att kanske, kanske anpassa sig lagom för att kunna ta sig vidare utan att tappa bort sig själv på vägen.

Den här romanen borde läsas inte minst av lärare, socialarbetare, politiker och andra som har möjlighet att hjälpa eller stympa ungar för livet. Det är ingenting annat än skrämmande att den faktiskt utspelar sig under en tidsperiod när välfärdssamhället väl peakade, och att klyftorna bara ökat sedan dess.

Samtidigt finns det ju något djupt hoppingivande i all den där energin som Miira besitter. I hennes ilska mot att hela tiden behandlas som mindre vetande, som ett objekt, en nolla. I hennes vägran. Hoppingivande och läskigt, kanske, för vart all den där energin tar vägen i ett samhälle som inte har vett att ta vara på den, ja, det finns det ju gott om otäcka exempel på.

Och frågan är om inte ett sådant samhälle enbart har sig självt att skylla.