Det börjar så bra – titeln är hämtad från Harry Martinsons Nässlorna blomma, där han skriver att det finns fyra sorters medelklass: ”1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano”. En sorts hint om att nu finns bara den fjärde sorten kvar. På baksidan finns en mening om hur kronprinsessan Victoria fick en platt-TV i tjugoårspresent och så undertitelns fråga – vantrivs borgerligheten i kulturen? Jag, med tillräcklig bildning för att veta var jag har mina brister, med såväl flygel som piano därhemma och med ständig preferens för finkulturen vädrar morgonluft.

I åtta essäer reflekterar sju skribenter över olika aspekter av borgerlighet, kultur och bildning – från begreppen borgerlighet och bildning i sig, över litterära gestaltningar till nutida mecenater, stadsplanering och kulturpolitik. Det blir ganska spretigt och inte helt lätt att finna en röd tråd i, då varje text genererar fler frågor än svar.

Redaktören Lars Anders Johansson står för såväl förord som två längre genomgångar av borgerlighetens respektive bildningsidealets historia, vilket ger en bra grund att stå på. Samtidigt visar de hur svårt det är att definiera borgerligheten idag, när ursprungsbetydelsen ligger långt bort och den politiska arenan ser annorlunda ut än under den senaste glansperioden för borgerligheten. Bourdieus fältteorier kring ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital är visserligen tacksamma men klargör också att borgerligheten är svår att inringa. Den politiska borgerligheten överensstämmer inte riktigt med den sociala borgerligheten och är medelklass en synonym eller inte?

På ett liknande sätt visar det sig vara med bildningsidealet, som förlorat i betydelse de senaste femtio åren. Vi har gått från bildning som något eftersträvansvärt över kunskap till information, vilket leder till att de flesta av oss kan få fram fakta om det mesta med ett knapptryck, någon gång med ett snabbt svep i den inre minnesbanken, men att allt färre äger förmågan att använda sig av denna information, att sätta in den i ett sammanhang och – inte minst viktigt i våra dagar – att källkritiskt förhålla sig till den. Ändå är det svårt att riktigt avgöra vad som avses med bildning.

Tobias Hardings genomgång av svensk kulturpolitik är väl det som närmast ger vid handen att åtminstone den politiska borgerligheten i stort sett släppt kulturen som fråga, åtminstone kultur som tillåts värderas med sådana ord som kvalitet. I stället har kulturpolitiken gått mot att inkludera alla kulturyttringar med ett ganska urvattnat resultat, därtill med en rädsla för sådana ord som t.ex. en litterär kanon.

Therese Bohmans text om medelklassen i den samtida litteraturen är intressant och visar på den vacklande självbilden hos medelklassen/borgerligheten, något som också speglas i hur såväl ”medelklass” som ”borgerlig” används som skällsord i många sammanhang. Här blir också bokens titel tydlig på ett annat sätt, för medelklassen i litteraturen vantrivs i de flesta fall med sitt liv och sin tillvaro.

Torbjörn Elenskys bidrag är det som kommer närmast det jag önskar, där finns dikotomin finkultur och masskultur, där talas det om förmågan att uppskatta avancerade konstarter som något som måste förvärvas, som kräver arbete men också om att man får ut något av det. Där väcks frågan om varför det komplicerade och komplexa tappat i utrymme och status. Samtidigt framstår han som arrogant och självgod och talar i egen sak, eftersom det han efterlyser är den sorts läsare som fanns förr – eftersom de skulle köpa hans böcker. När jag mestadels ger jag honom rätt i sak, även om han kanske inte riktigt har klart för sig hur den klassiska musikvärlden, eller kanske de klassiska musikerna, fungerar, är det med en viss motvilja, eftersom han lyckas förmedla ett obehag kring de kulturkonservativa värderingar jag egentligen delar.

Tyvärr tycker jag att texterna sammantaget alltför ofta håller sig en bit ifrån kärnfrågan, borgerlighetens förhållande till kultur, samtidigt som skribenterna också ger uttryck för den där vantrivseln. Även de har lätt att gå i fördomsfällorna, där Kungliga Operan får vara den främsta symbolen för den borgerliga kultur som så många tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån. Är det sammeten och guldet som är problemet eller kanske snarare att även om de äldre medelklassdamerna dominerar publiken, där som på så många andra ställen, är resten en blandad skara.

Bildning och finkultur må vara något som inte går hem hos det likaledes fördomsfullt definierade ”folket” men har sina anhängare och försvarare inom alla politiska läger och – faktiskt – inom alla sociala och ekonomiska skikt. Kanhända är det så, att frågan borde vara: varför vantrivs de flesta i kulturen?