Så. Årets första dag, den första dagen i det nya livet för så många; de goda föresatsernas tid inleds nu – man ska träna mer, äta bättre, bli lite sparsammare eller vad det nu kan vara. De löften som sällan avläggs skulle kunna handla om en själslig motsvarighet, om att faktiskt läsa de där böckerna man någon gång tänker att man ”borde”, att besöka ett par konstutställningar, skaffa sig ett abonnemang på ett konserthus eller en teater. Ägna sig åt kulturell förkovran eller kanske bildning.

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.