Ibland är det bara en obehaglig känsla av att någon, eller något, finns i rummet. Ibland en tydligare gestalt som visar sig. Under tre års tid har Petter Inedahl letat upp platser i Stockholmsområdet där det sägs spöka. Han har pratat med människor som varit med om oförklarliga saker, som de aldrig trodde att de skulle vara med om.

Hemsökt består av korta kapitel som inleds med ett foto på stället ifråga, och en kort ingress. Som en teaser. Ibland riktigt välfunnet, så att han får det att krypa längs ryggraden. Ibland lite väl mycket ”and you won’t believe what happens next”.

Det korta formatet får mig att plöja berättelse efter berättelse. När det är dag utanför fönstret är jag kaxig och flinar mysrysigt åt de huvudlösa och vita damen. Funderar på att själv ta in på de där värdshusen eller ströva omkring runt byggnaderna, kom igen liksom! Mitt i natten när jag vaknar för att gå på toa är jag inte lika stursk…

”Det är en sak att inte tro på spöken”, står det på baksidan, ”en helt annan att möta dem.” Och jag tror nog på dem, dessvärre. Min fantasi är åtminstone alldeles för livlig för att utesluta möjligheten. Människor som aldrig säger sig ha trott, människor som i övrigt är sansade skeptiker, har flytt för sina liv från svarta hotfulla skuggor och intensivt blängande varelser med ”vaga konturer”. Egentligen skriver inte Inedahl särskilt läskigt. Det läskiga bildas just i vardagligheten. När skrönor får liv genom vittnesbörd. I en intervju i DN säger Inedahl att det är lätt att skilja de ”äkta” berättelserna från de ”oäkta”:

De riktiga berättelserna har sällan någon poäng. Men som jag ser det är de en del av vår kulturhistoria och de förtjänar att berättas och bevaras.

Ibland tror folk sig hitta förklaringar till varför just dessa varelser går igen just här. Gamla avrättningsplatser, begravningsplatser som byggts om, folk som dött på obehagliga sätt. Andra gånger är det svårare. I de skräckfilmer jag ser brukar det handla om att komma underfund med vad spöket vill och försöka hjälpa det, så kommer det att bli snällt och sluta skrämma en. Så verkar inte vara fallet i dessa berättelser. Det mesta är obehag och våldsamheter, där den döde vill ha platsen för sig själv, eller har något otalt som inte går att reda ut i efterhand. De blir demoner som kommer för att hämnas; inte för någon terapisession efter döden.

Jag blir glad när jag läser om Fantombilen i Byrsta backar, som en gång räddade en kvinna från att bli påkörd av en lastbil. Bilen dök upp framför henne från ingenstans, och fick henne att bromsa. I chock körde hon in till sidan och stod stilla ett tag, och missade så en kollision med en lastbil som tog kurvan framför i alldeles för hög fart.

Då är det värre med de drunknade på Grisslehamnsvägen, som vandrar vägen fram med drypande kläder, och först när du väjer av slutar de förfölja dig. Eller på Rindö, där hela ön är hemsökt… Demoner som försökt ta livet av barn, onda väsen som vägrar försvinna.

Jag gillar upplägget. Även om det är för många berättelser för att hålla alla i minnet efter ett tag. Du läser på, ryser, tar en till för att se om den kan bräcka den förra. Det är något så underbart med att bli skrämd. Det övernaturliga fascinerar, i alla tider, eftersom vi aldrig kan förstå det. Och så får du dig lite historia på köpet.

Däremot är jag inget stort fan av layouten. På sätt och vis är det kul med ”vanliga” foton, på alldagliga platser. Det blir spännande när spökena inte längre håller sig till mystiska hus mitt ute i ingenstans, utan visar sig i Sollentuna, på Trädgårdsgatan i Gamla stan, eller på vackra Ekerö. Och framsidan sätter an en lite skrämmande ton. Men det är lite för mycket lärobok från högstadiet över den.