Runt Mälaren finns många slott och flera är möjliga att besöka. Ett av dem är Skoklosters slott som uppfördes på 1600-talet och har ett underskönt läge med ståtliga träd i en allé. Slottsegendomen är främst ett resultat av hur kungamakten dåförtiden belönade sina adels- och krigarkompisar med landområden. En av dem som kung Karl IX ville belöna var Herman Wrangel, en militär med balttyskt ursprung, när han år 1611 fick området Sko inklusive en nedgången klosterbyggnad.

Slottsbyggnaden med sina fyra torn är bland allmänheten mest förknippad med Hermans son Carl Gustaf Wrangel. Han tillhör de adliga som ägde mark och byggnader i svenska provinser som låg i norra Tyskland, Livland och östra Karelen. Slottet blev hans sommarbostad. Bygget pågick under trettio år och i den stora salen som ännu inte är färdigställd står snickarbänkar och redskap kvar som om hantverkarna bara gått på lunch.

Petter Inedahl berättar med stor variation om olika människor han läst eller hört talas om och som har anknytning till Skokloster. Hans berättande tar ofta avstamp i de målade porträtt som hänger på väggarna eller förvaras i förråd. De stora sviterna för greven och grevinnan, matsalarnas inredningsdetaljer och samlingar av föremål berättar om status, makt, sjukdom, död och krig.

Entusiasmen hos författaren – också mångårig guide – går ingen förbi. Författaren har letat i böcker efter personer om vilka det berättas har hamnat i konflikt eller är omnämnda som hetlevrade, olyckliga eller fula. Adelssläkterna har täta band med varandra och anekdoterna lyfter fram deras egenskaper.

Störst intryck gör utdraget ur kassaboken där utgifter har bokförts. Noteringar som är bevarade genom århundradena handlar om stort och smått. Adelsfamiljen skänker pengar till fattiga eller köper tvål till sina barn. Uteblivna löner betalas ut till personal efter månaders förseningar. När jag läser en rad som handlar om inköp av 8 alnar taft för mössor och dukar får jag en bild av ett febrilt sömnadsarbete i något av slottets arbetsrum.

Boken har tyvärr brister. En handlar om textens struktur. Tankar och information är sammanfogade på ett sätt som inte alltid är lätt att följa. Inedahl påbörjar återkommande en anekdot som leder till en annan anekdot – ofta med ett helt annat sammanhang. Exempel på detta är stycket med ett detaljerat referat av ett sjöslag vid Öresund 1658 som skiftar perspektiv till två antagonisters duell på landbacken ett annat år och sedan landar allt i några fladdermöss som familjen von Essen upptäckte på 1940-talet. Avvikelserna från alla påbörjade trådar får inte alls fäste i mig, utan jag längtar bara efter en medveten skribent, vars ordmassa stramats upp.

En annan brist är de saknade hänvisningarna till litteraturförteckningen. Inedahl förmedlar inte heller sina egna reflektioner kring hur han värderar muntligt överförda anekdoter eller nedskrivna skrönor som hittas i historieböcker utgivna för länge sedan. Jag anar att berättandet är tänkt att vara underhållande men trovärdigheten minskar när jag läser exempelvis formuleringar som: ”Nu finns det glädjedödande historiker som menar [---]”. Sist men inte minst undrar jag över det långa avsnittet om bödlar och dess relevans (förutom kopplingen till bödelssvärden i en av rustkamrarna). I stället för att skriva så omfattande kunde han hänvisat till Annica Sandéns bok i samma ämne Bödlar – Liv, död och skam i svenskt 1600-tal som gavs ut år 2016.

Jag gillar att det skrivs böcker om slott och herrgårdar och som berättar om människor som levt och arbetat i dessa miljöer. Skokloster – Ett slotts dolda historia är på så vis ett tillskott till denna genre. Men jag läser hellre böcker av historieskribenter som ställer sig vid sidan av sitt material och också värderar det. Allt källmaterial har sällan samma grad av sanningshalt beroende på omständigheterna kring deras uppkomst.