I skrivande stund går en våg av engagemang över Sverige, för flyktingars rätt att på ett säkert sätt kunna söka trygghet från brutalitet och utsatthet. Det är en politisk samling av ett sällan skådat slag. Det sammanfaller med ett sorts ”nu är det nog!”-statement mot rasism, den råa iskyla som sprider sig över nätet och EU:s gränspolitik. Professor Hans Rosling står mitt i det virala skeendet och reder pedagogiskt ut de världspolitiska förhållandena. Är det ett tillfälligt skri av solidaritet för de nödställda eller är det bara ett första steg i en ny riktning som vi ser? I olika hörn av Europa dras tumskruvarna åt. Spanien har genomfört flera inskränkningar i mötesfriheten, Ungern har skurit kraftigt i yttrandefriheten och det högerextrema partiet Jobbiks uniformerade marscher ger kalla kårar från det obehagliga europeiska trettiotalet.

Journalisten Björn Elmbrant har i sin nya bok satt sin lupp just över åren 1930-33 och detaljstuderat denna kritiska tid ur ett tyskt och svenskt perspektiv. Det är en period då demokratin inte sitter säkert i ett krisande Europa. Den tjeckoslovakiska sociologen Tomáš Masaryk beskrev därför Europa under tiden mellan världskrigen för “ett laboratorium ovanpå en väldig kyrkogård”. De grundläggande frågeställningarna här bland bokens blad är vad som gjorde att Tyskland och Sverige tog så olika färdriktningar där och då och vilka lärdomar som finns att hämta från detta faktum. Vilka likheter finns mellan dessa så avgörande år och vår tid då främlingsfientlighet och öppen rasism än en gång tar plats på gator och i parlament? Och hur kringgås fallgroparna?

Elmbrant tar med läsaren från fattiga landsvägsvandringar för att hitta ett tillfälligt jobb, mat för dagen och en lada att sova i hela vägen upp till de högsta politiska förhandlingsrummen. Även om utgången i Tyskland är välkänd är beskrivningen av hur det politiska våldet kryper allt tätare inpå vardagen och de parlamentariska rummen riktigt obehaglig läsning. Strategierna för att bemöta nazismen och hantera det krisande samhället är blandade och alltför vacklande. Komplexiteten i de tillfälligheter och aktiva val som slutligen utmynnar i demagogisk brutalitet skildras noggrant och skickligt av Elmbrants penna.

Samtidigt i Sverige uttrycks stöd för Hitler från diverse ledarsidor men den nazistiska rörelsen får, till skillnad från det tyska exemplet, långt ifrån tillräckligt folkligt stöd för att komma in i riksdagen. Efter många turer och inofficiella förhandlingar lyckas den socialdemokratiska minoritetsregeringen få igenom en avgörande krispolitisk plan med stöd av Bondeförbundet, något som tycks avväpna de röster som talat om ett alltför svajigt och inkompetent regeringsstyre. Om den politiska kompromissen, vars ekonomiskpolitiska grundidéer signerade Ernst Wigforss faktiskt sägs förekomma John Maynard Keynes, inte hade lyckats vet vi inte vad som hade kunnat hända. Vilka politiska krafter hade då vunnit sympatier i ett desperat läge med massiv arbetslöshet och ekonomisk depression?

Många är de politiska maktmän som återkommer genom kapitlen. I början av läsningen dyker tanken på en minnesuppfriskande uppslagsdel upp som något som hade varit en god idé men sakta nöts namnen skapligt in ändå. Elmbrants utförliga och levande redogörelse ger också plats för förbiskymtande personligheter som väcker nyfikenhet och beundran. Som SSU-aren Torsten Nilsson som outtröttligt åker omkring och ifrågasätter på nazistiska möten. Eller den socialdemokratiska kvinnorättskämpen Toni Pfülp, som är en stark antinazistisk röst eller Otto Wels, som samtidigt som SA-trupperna skriker hotelser utanför riksdagens väggar, håller ett sista tal om humanism och social jämlikhet inför ett parlament i upplösning. Dessa människor förtjänar egna böcker och lyser upp texten som glimtar av hopp.

På bokens sista drygt trettio sidor diskuterar Björn Elmbrant dagens politiska och ekonomiska situation. Elmbrant drar paralleller mellan kohandeln 1933 och den blocköverskridande decemberuppgörelsen från häromåret. Mellan hatbrott idag och den eskalerande våldsvågen på trettiotalet. Och om vikten av ett demokratiskt självförsvar. Denna avslutande del, som har en annan mer resonerande och tyvärr inte lika skarp ton än den historiska beskrivningen. Det känns mer som en ansats, som visserligen är tämligen välformulerad, men som plötsligt tar slut. Innan mörkret faller är ändå sammanfattningsvis ett genomarbetat och tankeväckande stycke samhällsprosa som tar spjärn i mellankrigstiden men siktar framåt mot den evigt gällande devisen: Lär av historien.