En konstig barndom. Konstiga kompisar. Mycket knark. Serbiska krigsförbrytare och märkliga kroppsliga och själsliga åkommor. Det är huvudingrtedienserna i Juli Zehs debutroman Örn och ängel.

En man hittar sin psykiskt sjuka flickvän död. Var det ett självmord eller blev hon mördad på grund av sina vidlyftiga narkotikaaffärer? Pojkvännen undrar och följer hennes spår genom Sydeuropa i sällskap med en radiojournalist, en hund och en förfärlig massa kokain.

Våld och konstigt, våldtäktsliknande sex. Snor och slem och äckel. Kokaindimma.

Jag vet inte. Det hade kunnat bli ganska bra, själva storyn är intressant och spännande, men författaren förmår inte riktigt hålla den röda tråden. Alltför mycket tid ägnas åt förvirrade tillbakablickar som egentligen ska belysa hela sammanhanget och hjälpa en att lösa mysteriet innan hjälten gör det, men tekniken fungerar inte så bra. Nu vet man ändå hur det ska sluta, men det beror på att författaren till viss del använder sig av standardmallen för moderna thrillerförfattare.

Örn och ängel belönades i Tyskland med motsvarande Augustpriset för bästa debutroman. Kanske går en del förlorat i översättningen, kanske var jag alldeles för trött när jag läste boken. Jag tycker inte att det är värst intressant och den juridiska koplingen är alltför vag för att boken ska gå att läsa som en rättegångsroman.

Hm. Vet inte. Döm själva.