Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Vilket djur har blått blod, tre hjärtan, näbb och en hjärna som sträcker sig ut i armarna? Rätt svar: bläckfisken. Detta mytomspunna djur bär fortfarande på många hemligheter. Men redan på första uppslaget utlovas fakta snarare än sägner. Det var aldrig någon jättelik Kraken som drog med sig skeppen ner i djupen på Nordatlanten. Nej, […][...]

Jag läser för närvarande på tema ”hav” och önskade mig En världsomsegling under havet i julklapp för att den kändes som en självklar del av temat. Till min stora glädje fick jag boken och nu när jag har läst den känner jag att det vore spännande att försöka närma sig den i en recension, även […][...]

Jag bor väldigt nära Stockholms inlopp. Fritidsbåtar och kryssningsfartyg flyter förbi en vik som jag kan promenera till. Vågsvallet som rullar in på stranden berättar att havet är en plats för mänsklig aktivitet. Går jag upp på berget intill kan jag se Skeppsholmen med sina gamla byggnader för marinen. I en annan del av hemkommunen […][...]

Vad kan det innebära att ha sitt hem på Åland? Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. […][...]

Sommar ger tid att tänka på minnen, bland annat från barndomen. För min del är många starka minnesbilder förknippade med resor till släktingarna i Finland. Ett av dem är när jag stod på passagerarfärjans utomhusdäck och höll i räcket. Om jag tittade nedåt på vattenvirvlarna kände jag suget mot djupet. Om jag däremot tittade uppåt […][...]

På ön är allt som det ska vara. Sommar, Vinga och morfar. Stranden, fåglarna och havet. Hemma i stan, det avslöjas bitvis och efterhand i Oskar Kroons Vänta på vind, är inte allt som det ska vara. Där gråter mamma och försöker hantera att pappa stuckit och hipp som happ ska ha ett nytt barn […][...]

Havet är en symbol för existensen. Seglatsen över det själva livet och hamnen långt där borta vid horisonten är döden. Stormar, stiltje, stark sjögång och brännande sol, är metaforer för det en människa möter av med- och motgång under sitt liv. Havet är oberäkneligt men också förföriskt lockande. Det är krävande och kraftfullt, farligt men […][...]