Jag läser för närvarande på tema ”hav” och önskade mig En världsomsegling under havet i julklapp för att den kändes som en självklar del av temat. Till min stora glädje fick jag boken och nu när jag har läst den känner jag att det vore spännande att försöka närma sig den i en recension, även om det kan tyckas överflödigt, för hur många har inte redan läst och haft tusen uttalade tankar och idéer om denna äventyrsbok? Finns det egentligen något nytt att säga om ett sådant verk? Finns det någon anledningen att göra det idag? Jag har en idé om att det kanske gör det, men vi tar det från början.

Jules Verne anses vara fader till den moderna science fiction-genren och äventyrsromaner, något som tveklöst lyser igenom läsningen av En världsomsegling under havet. Den utkom 1870 i Frankrike och genomsyras av både tidsandan och Vernes allmänbildande litterära gärning: den industriella revolutionen hade med hjälp av teknik skjutsat in världen i en modern tid där allt tycktes möjligt och globaliseringen tog sin början, världen skulle upptäckas och erövras. Allt detta återfinns i berättelsen om de tre männen professor Aronnax, hans betjänt Conseil och deras vän Ned Land som av en olyckshändelse kommer ombord på Nautilus, den mystiske kapten Nemos livsverk i form av en makalös ubåt. Det är en ubåt som förbryllar den annars mycket påläste professor Aronnax: till synes trotsar den diverse naturlagar, men, får han veta i samtal med kapten Nemo, i själva verket utnyttjas de på ett sätt som möjliggör saker som torde vara omöjliga. Detta tack vare kapten Nemos framstående vetenskapliga finess som han generöst delar med sig av till den mycket intresserade Aronnax.

De tre männen får följa med på en vidunderlig resa under havet, där varje ny upptäckt överträffar den förra: de får vandra på havsbotten i korallandskap, beskåda hela världens marina liv genom stora glasfönster ut i havet, jaga fiskar och andra havslevande djur med av Nemo specialgjorda vapen, se otroliga landskap och artrikedomar – allt under ytan, långt bort från den landlevande värld som kapten Nemo svurit att aldrig mer återvända till. Däri ligger också haken för de tre männen: de är i själva verket fångar, för den som en gång sätter sin fot på Nautilus riskerar att röja hennes hemligheter för omvärlden och får därför aldrig ge sig av tillbaka till ytan igen. Två brännande frågor följer alltså både männen och läsningen: kommer de kunna ta sig därifrån? Kommer de vilja ta sig därifrån?

Det är ett äventyr i sin renaste form som man som läsare får följa med på i En världsomsegling under havet, med lika delar romantiserande över den värld vi lever i, eller som i alla fall finns i vår närhet, lika delar informativa upplysningar om hur den är befattad. Och det känns, på vissa plan, lika aktuellt idag som för mer än 150 år sedan, kanske ännu mer – och det är väl häri själva kärnan av min tanke ligger – för vem skulle komma på att skriva en sådan bok som En världsomsegling under havet idag? Vem skriver äventyrsböcker idag? Och ändå, kan det vara så att det faktiskt är något som fattas oss?

Utan att bli alltför långrandig vill jag mena att den ömma och fascinerade syn på världen som Jules Verne förmedlar – som för all del kan anses vara banal, föreläsande och utdaterad – trots allt är viktig, både för hur vi människor ska fungera i världen, men också vad litteraturen måste få fortsätta vara för oss. ”Att läsa är att resa” är ett urvattnat uttryck, men kanske är det just den möjligheten jag menar har sinat sedan Jules Vernes dagar. Eller, kanske är det mer ett utblickande jag är ute efter måste få ta plats i litterauren: att läsa En världsomsegling under havet är att själv stå på Nautilus och blicka ut i havet genom de enorma fönstren i salongen och se något som inte finns i mig själv eller egentligen har något med mig själv att göra; det är att höja blicken och förstå att det finns en hel värld som fungerar bortanför mig själv och mina intressen.

Det är en insikt som läsning kan förmedla och som det måste finnas plats för, också i den litteratur vi läser idag. För även om vi inte på samhällelig nivå ägnar oss särskilt mycket åt att ”upptäcka världen” idag så som på Jules Vernes tid, tror jag att det är nödvändigt, lärorikt och lustfyllt för alla och envar att blicka lite mer utåt.