Jag älskar att Cobolt förlag ger ut antologier med äldre svåråtkomliga seriealbum. Deras återutgivning av Linda och Valentin, Blueberry och Franquins Svarta idéer tycker jag är en både viktiga och superroliga. Så långt all väl.

Den bokälskande amerikanen Al Kantners idé att göra serier av berömda författares mest kända böcker blev en succé. Rättigheterna till hans Classics Illustrated såldes över hela världen. I Sverige blev namnet på tidningen Illustrerade Klassiker och det första svenska numret (med serieversionen av Alice i Underlandet) kom ut 1956. Totalt gavs det ut 228 olika nummer av tidningen i Sverige. En rejäl mängd, så den måste ha varit lönsam även här.

Trots att jag inte är född på 1950-talet hade jag en hel del (ärvda) nummer av tidningen i seriehyllan när jag växte upp. Återseendets glädje borde alltså fylla mig när jag läser den här antologin, men …

I denna nyutgåva av Illustrerade Klassiker är temat ”fantastiska resor” och här samsas Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (1958) och Resan till jordens medelpunkt (1957) med H.G. Wells Världarnas krig (1956) och Tidsmaskinen (1957). Nåväl, först det positiva: det redaktionella extramaterialet är utmärkt – bakgrundshistoria, bokomslag, författarpresentationer – allt håller hög klass, är roligt att läsa och kulturhistoriskt intressant. Om man gillar både serier och science fiction får man en hel del spännande information.

Tiden från slutet av 1930-talet fram till tidigt 50-tal brukar man i USA räkna som seriernas guldålder. Dessa Illustrerade Klassiker skapades under den perioden men jag tycker inte att de kvalar in bland guldålderns övriga alster (som Stålmannen och Läderlappen till exempel).

Att göra seriemanus av klassiska romaner var garanterat en lönsam och klipsk idé på den tiden. Med största sannolikhet kostade det inte mycket att få göra serieversioner av de redan då klassikerstämplade originalromanerna, vissa av dem redan så gamla att de var copyrightfria. Serieversionerna tecknades i samma slags studios/illustratörsfabriker som ritade reklam till veckotidningarna. Rena beställningsjobb med andra ord. Jag tycker tyvärr inte de här Illustrerade Klassikerna är så kul. För att passa in i formatet har originalromanerna sammanfattats så mycket att bara några torra rester återstår. Dessutom är teckningsstilen överlag stel och trist. Lou Cameron, som illustrerat antologins två sista tidningar (Världarnas krig och Tidsmaskinen), håller något högre klass än de som tecknat Jules Verne-böckerna, men det känns ändå ruskigt oinspirerat.

Allra värst tycker jag tyvärr att själva digitaltrycket av serierna i den här nyutgåvan är. Att konturlinjerna ser ut som på en skärm med låg upplösning är i mina ögon oursäktligt. Jag förstår att man inte har haft tillgång till originalteckningarna och att serierna säkert är scannade och restaurerade gamla papperstidningar från 1950-talet och att det säkert finns nån tillverkningsteknisk förklaring till varför slutresultatet är så här … men det är så vansinnigt fult.

Så från relativt skojiga böcker från science fiction-litteraturens barndom till kraftigt nedklippta, illa tecknade  historier tryckta med dålig upplösning. Jag gillar tyvärr inte det här.

Jag rekommenderar en genomläsning av extramaterialet för det är kul och lärorikt, men låna boken på biblioteket och lägg dina pengar på Linda och Valentin-antologierna istället.