Polisinspektör Monica Blom anländer till sin hemstad efter ett par år utsocknes. Hennes föräldrar är döda och hon har inga syskon, men väl barndomsvänner som bor kvar. Vellinge tar emot henne med två mord. En man hittas död i en badhytt på stranden och en kvinna hittas strypt i sitt hem. Vi som kan deckare blir inte förvånade över att de båda dödsfallen verkar höra ihop på något sätt. Polisinspektör Monica Blom börjar nysta i morden och möter strax gamla vänner och bekanta i den lilla barndomsstaden.

Att lösa grova brott i en liten stad begränsar antalet misstänkta och det behöver sannerligen inte vara något negativt för historien. Och sedan aldrig mer vågar stanna i det lilla. Vi blickar ibland tillbaka fyrtio år tillbaka i tiden men annars rör vi oss mest kring gatorna och stränderna i Skanör. Folk känner till varandra på gott och ont. Det spioneras på grannar och snackas skit. Romanen är fylld av varsamt beskrivna karaktärer som är lätta att hålla isär. Människorna som befolkar sidorna känns levande på ett jordat vis. Det beror till stor del på att dialogerna är många och flyter på.

Det är här ingen berättelse med tvära vändningar och stora överraskningar. Här handlar det om hårt polisarbete av envisa poliser, något som inte blir långtråkigt. Det är befriande att läsa en bok där karaktärerna mestadels består av vanliga människor och genuina miljöbeskrivningar. Att boken dessutom är hälften så fet som en ordinär deckare, och att en därmed slipper en massa grottande, känns friskt.

Och sedan aldrig mer är den första delen i en planerad serie om Monica Blom och hennes polisstation. Och det läggs ut små, små silvertrådar som får mig att längta efter uppföljaren. Allt berättas inte, utan små hemligheter planteras för framtiden.