Recension

: Patience
Patience Daniel Clowes
2016
Galago
7/10

Noir i grälla färger

Utgiven 2016
ISBN 9789170379024
Sidor 179
Orginaltitel Patience
Översättare Michael Weichbrodt
Först utgiven 2016

Om författaren

Daniel Clowes är amerikansk serietecknare och manusförfattare, född 1961 i Chicago. Mest känd är han förmodligen för serierna Ghost World och Art School Confidential som båda blivit filmer i regi av Terry Zwigoff, men publicerades först i Clowes egen tidskrift Eightball, som han gett ut sedan 1989. För manuset till Ghost World blev han för övrigt Oscarsnominerad.

Sök efter boken

2012. Jack och Patience upptäcker att de väntar barn. De blir glada, men också oroade – kan de klara sig ekonomiskt? Patience grubblar över sin egen rätt misära barndom, och Jack inser att han måste tala om sanningen om jobbet han går till varje dag, där han i själva verket delar ut flyers på gatan.

Det hinner han aldrig. Istället kommer han hem och hittar sin gravida hustru död. Mördad.

2029. Jack, som nu är medelålders, har aldrig kommit över sin förlorade familj. Han hänger mest på barer där han ältar Patience och barnet. Så en dag får han nys om en man som uppfunnit ett sätt att resa i tiden, och Jack ser sin chans att lösa mordet innan det faktiskt sker och ställa allting till rätta.

Den som fortfarande förknippar Daniel Clowes med det stora och filmatiserade genombrottet Ghost World kommer bara delvis att känna igen sig i Patience. Här är det betydligt mindre vardagsrealism och betydligt mer vuxet mörk äventyrsberättelse och noir-vibbar. Det är våld, det är prostituerade, det är hämnd utanför lagens råmärken, och faktiskt ganska lite som gör att jag i andra fall kan uppskatta noir i nytappning.

Patience är emellertid en fullödig äventyrsberättelse, full av plågsamma och svårkontrollerade tidsresor. Som berättelse är den fantasifullt och snillrikt uttänkt, ett tidsreseäventyr helt och hållet för vuxna. Jack reser tillbaka till hustruns tonårstid i en liten håla 2006, han möter sig själv som barn 1985, och han tvingas fråga sig själv vad det egentligen är som gör oss till dem vi blir. Kan man förändra något och ändå bli densamma?

Vad som komplicerar Jacks utredning är att han aldrig tycks ha brytt sig om sin hustrus bakgrund medan hon levde. Tvärtom slår han, i det lilla stycke vardag som hinns med innan mordet, ifrån sig fast hon är uppenbart plågad. ”Det vill jag inte veta nåt om”, biter han av när hon kommer med antydningar. Varför lyssnar han inte bara? Kan man älska någon och samtidigt inte vilja veta något om den? Det stör mig. Samtidigt blir kanske just det en drivkraft för Jack att vilja göra om och göra rätt.

Mer drabbande är hans känslor inför att han själv fängslas för mordet – att maken gjort det är ju trots allt lösning 1A i mordutredningar. Själv kunde han inte bry sig mindre om sitt eget liv, men han vill inte att Patience avfärdas på det sättet:

Det är inte bara dig de misstror, utan även offret. ”Hon gifte sig med nån jävla bråkstake, helt hopplös var hon – lika bra att det gick som det gick!”

Så även om jag aldrig varit särskilt svag för Clowes oerhört klassiskt amerikanska tecknarstil, även om jag nästan värjer mig för de grälla färgerna och den ganska påstridiga känslan av pastisch, så kommer jag inte undan att det samtidigt är bra berättat, med en underton som sitter kvar i bakhuvudet under veckorna sedan jag först läste Patience. Den hänger fast ändå. Gnager. Vore det möjligt att börja om, när man väl vet så mycket bättre?

Ella Andrén

Publicerad: 2016-06-30 00:00 / Uppdaterad: 2016-06-28 12:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6602

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?