När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor.

Ja, det är ju svårt att inte fastna redan där. St Mary’s är inte vilken historieinstitution som helst. Det är en institution där historikerna har möjlighet att faktiskt resa i tiden.

För en historiker är konceptet såklart svåremotståndligt. Så också för Max, Madeleine Maxwell, en hyggligt framgångsrik men mycket ensam och rotlös historiker, som plötsligt föreslås till en aspirantplats på St Mary’s av en gammal mentor.

Platsen hon hamnar på är en tämligen sluten värld, där de anställda också bor och lever sina liv, med allt vad det innebär av kärlekshistorier, maktkamper och intriger. På institutet finns inte bara forskare, utan också tekniker, kostymörer och säkerhetsfolk. I en stor hangar finns kapslarna med vilka man färdas i tiden för att själva söka svaren på historiens alla gåtor, och så småningom blir det Max tur att ta sitt första ”språng”.

Vän av ordning har kanske redan indignerat utropat ”Fast hallå! Vad har historiker och flygödlor med varandra att göra?” Historiker håller sig ju vanligtvis till tidsperioder som efterlämnat skriftliga källor, vilket innebär att de missar kritaperioden med sådär 60 miljoner år. Så icke på St Mary’s.

Jag får hålla hårt i författarens koncisa förord:

Jag har hittat på alltihop.
Historiker och fysiker – snälla ni, låt bli att hoppa på mig på gatan.

Så visst, även om jag personligen hellre hade skickat paleontologer, geologer och botaniker till kritaperioden, så skickar St Mary’s alltså historiker. Spännande för dem, ändå.

Då har jag mer problem med att tidsresorna är hemliga, och samtidigt tillför forskningen ovedersägliga resultat – hur går det till? Varför skulle någon acceptera som sanningar saker som helt saknar kända belägg? Där går det inte alls ihop.

Om du gillar den här serien – för en serie är det, på hela tio romaner och en mängd noveller – så himlar du säkert ordentligt med ögonen vid det här laget. Recensenten fattar ju inte alls grejen. Det här är äventyr! Det här är underhållning! Fast det faktum att mina invändningar dessutom får mig att känna mig tråkig gör mig ju inte vänligare inställd heller.

Tiden väntar inte på någon är en knasig, påtagligt brittisk historia (tänk Jasper Fforde och den brittiska fantasy-traditionen) om en excentrisk institution som följer helt egna regler. Den bjuder på gott om äventyr, även om den är en smula segstartad, och på tvära kast mellan internatskolehyss, fascinerande förflutenhet och en del ordentligt mörka inslag också.

Jag är kluven. Ja, jag har invändningar. Jag har frågor. Men när Max och hennes kollegor äntligen sätter foten på så att säga historisk mark, och det förflutna får liv framför ögonen på dem, då är jag också fascinerad och ohjälpligt indragen. Tänk ändå. Att kunna uppleva det förflutna på riktigt.

Så fast jag är beredd att lägga ifrån mig den här romanen utan att läsa färdigt den ganska många gånger, så är nog chansen rätt stor att jag ändå kommer att plocka upp nästa del i Jodi Taylors Chronicles of St Mary’s. Vart ska den ta vägen, den här kampen om den lynniga, spännande, farliga och eftertraktade historien?