Recension

: Det vita bläcket
Det vita bläcket Anna-Karin Hellqvist
2015
Knivtid
7/10

Staden, strukturerna, motsträvigheten

Utgiven 2015
ISBN 9789163792304
Sidor 98

Om författaren

Anna-Karin Hellqvist (född 1978) bor i Göteborg och är författare, poet och sjuksköterska. Hon har tidigare gett ut diktsamlingen Den oslutbara cirkeln.

Sök efter boken

Det kom en bok, så som det brukar göra. Eller, det brukar komma många böcker till dagensbok-redaktionen. Så många att en bok som Det vita bläcket, med sitt gråa yttre, lätt skulle försvinna och hamna underst i någon låda tills den blev utrensad.

Men omslaget slår ann något i mig. Det är en bild av Göteborg i ovanifrånperspektiv; en närmast konturlös stad, nerkyld vad det verkar, utan färg så när som på de blåa spårvagnarna som binder ihop och transporterar ljus i bilden. På baksidan står: ”Stad och människor i sina ordnade heterosexuella strukturer. / Det går inte att värja sig. Det går inte att inte ingå.”

Ja. Nej. Jag är enig men vill naturligtvis veta mer. Raderna får mig att tänka på Birgitta Lillpers Nu försvinner vi eller ingår, där ramarna visserligen är helt andra, men där jaget också pendlar mellan att delta eller ställa sig utanför det förutbestämda, upptecknade.

På första sidan i Det vita bläcket citeras Mare Kandre: ”vad är staden om inte ännu en skog men / skogen, var är den, ja / var är den?” Ja. Vad är strukturerna om inte annat än förtryck? Och var är i så fall friheten vi försökte bygga åt oss själva?

Anna-Karin Hellqvist vill inte kalla Det vita bläcket för diktverk, läser jag i en intervju med författaren. Ändå är det ofta så jag måste läsa den för att den inte ska bli för smärtsam. Inte för att dikt på något sätt indikerar distans eller smärtfrihet, men för att i en diktläsning går det att hitta ett motstånd och en sång som ger den sköra berättelsen styrka.

Jag måste skaka av mig människorna. Jag måste ta dem med tång och rycka ut dem.

Jaget i Anna-Karin Hellqvists bok genomgår mycket. Ofrivillig barnlöshet är ett bärande tema. Ett varande och en sorg som präglar hela tillvaron, som inte går att bortse från och som tycks utgöra en distans till alla som kommer nära. Jaget vandrar runt i staden Göteborg, hon sitter på barer och spårvagnar och betraktar människorna från sidan. Hon inleder relationer, men tycks inte kunna bestämma sig för om hon ska stanna i närheten eller stöta bort. Omgivningen formar sig som en massa, bildar strukturer där jaget inte ryms men samtidigt inte kan lämnas oberörd. Det handlar inte bara om att försvinna från de mänskliga strukturerna och minnena, men också om att få dem ur sig. Om detta skriver Anna-Karin Hellqvist ofta rakt och anklagande på ett befriande sätt. Men lika ofta i skör balans mellan de stelnade ögonblicken, patetiken, sorgen och en motsträvighet som bär allting vidare.

Boken är uppdelad efter årstider, börjar i vinter, fortsätter med vår och bildar på så vis en kronologi. Texten går mer och mer mot prosan. En relation, eller flera, tar mer och mer plats; mer och mer uppmärksamhet. Sidorna fylls med dialog och kortare scener. Här anar jag en annan berättelse som ibland verkar vara på väg mot en mer konventionell roman, en berättelse som nog hade mått bäst av att vara i en annan bok.

Anna-Karin Hellqvist har viktiga saker att säga. Hade jag inte varit så allergisk mot ordet utanförskap hade jag nog sagt att Det vita bläcket handlar om det. Om normerna och normaliteten som å ena sidan inte går att undgå, som blir en förutsättning för en längtan, men som å andra sidan föder hat.

Anna Carlén

Publicerad: 2016-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-01 09:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6603

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?