En kvinna på tåget kände igen mig, var hon mamma till flickan, var hon ljus, var hon mörk, hon log mot mig, läpparna öppnades, jag log tillbaka, höll fast hennes blick, höll kvar och såg ner i ögonen, djupt tills hon rodnade, djupare, längst in, djupast in. Pupillerna vidgades, öppnades, hon ville – jag vet inte vad jag vill, måste dit. Skötets mörka triangel, jag måste in där i mörkret, måste in i det våta där glömskan bor, bli ofödd, börja om.
Det blev som det blev på tågtoaletten, i korridoren, förstaklasskupén. Jag måste börja om, jag ska.
Drog i nödbromsen, ett ryck genom tågsättet. Missbruk beivras, vad rör det mig.

Maurice Lind är uppburen skådespelare, medelålders, på dekis, nyss skild från sin älskade hustru Suzanne som han genom åren ständigt bedragit. Nu är tanken att han ska göra comeback i en nyuppsatt Tjechov. Men med en hängivenhet till missbruket, inte bara i form av sex med alla han kan komma över, utan även till spriten, går det snarare i cirklar än framåt. Och den skadade relationen till älskade dottern Pauline hänger som ett svart spöke över axlarna. Boken är en poetisk irrfärd i huvudet på en både självgod och självföraktande kulturman. Låter det outhärdligt? Inte alls. I händerna på Bodil Malmsten blir det mesta angeläget.

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån har hon själv beskrivit som boken ingen minns namnet på (underhållande nog har Augustpriskommittén skrivit fel på sin hemsida, till exempel), samt boken som förstörde hennes rygg och för resten av livet tvingade henne till mer ergonomiska arbetsförhållanden. Jag kan förstå det. En mer intensiv bok har sällan skådats. Tempot är, trots många radbrytningar, hänsynslöst. Kasten mellan minnen, nutid, vad som händer och vad Maurice bara tänker är möjligen svåra för en ovan läsare. Fyrverkeri i bröstet för en som skriver själv eller bara uppskattar ett slipat språk som vågar. Malmsten är helt enkelt blixtrande exakt. Totalt orädd. Jag kan riktigt se hur tangenterna slagit ner som ett smattrande regn, sida upp och sida ner.

Jag tiger, hon talar, det regnar, vi går.

Ja, Maurice Lind är en outhärdlig högst osympatisk knöl, som enbart bryr sig om sig själv och sitt. Därigenom ständigt kör över de han älskar. Eller älskar han ens? Kan en man som han känna kärlek till andra, en handling som ju trots allt kräver ett visst mått av uppoffring? Jag vet inte. Det tycks inte finnas några spärrar när Maurice ska få sin vilja fram. Och jag följer hans tankebanor och hemska handlingar med stadigt växande fascination. Malmsten levandegör, jag bryr mig faktiskt om hur det går. Vill honom inte illa, trots att jag borde göra det.

Boken ger även en insyn i hur det är att jobba som skådespelare, hur det är att verka som konstnär, hur det är att vara uppburen man och därigenom faktiskt tillåtas göra lite grann som man vill. Eller helt och hållet, nästan.

Och missbrukets förmåga att göra livet alldeles, alldeles underbart, de där försvinnande få timmarna innan bakfyllan och ångesten kickar in.

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är stundtals lika omständlig som sin titel. Men ge den tiden, och den tar dig med på en svindlande åktur i det mänskliga psyket. Inspirerande, imponerande. Och läs till slutet, för det bjuder på överraskningar. Utmärkt för tåget, stranden, utan alltför störande element som kräver din omedelbara uppmärksamhet. (Ty den kräver Maurice Lind.)