”En bok skrivs alltid under hotet om de tusen åren” skriver Bodil Malmsten i inledningen till sin bok och jag förstår precis vad hon menar. Inte för att jag har skrivit någon bok men skrivkramp har jag haft. Skrivkramp får man för att man tänker på de tusen åren, för att man börjar fråga sig om det man skriver är bra, för att man funderar över om någon skulle vilja läsa och spara ens texter. Plötsligt kan man inte skriva ett vettigt ord, inte en lyckad mening. Ambitionerna man hade blir till ett lock som läggs ovanpå språket och så sitter man där och känner sig fullkomligt oduglig.
”De där tusen åren är inte för mig”.
Det kan vara befriande att tänka som Malmsten i en sådan situation. Att bara strunta i de tusen åren och istället skriva en blogg utan ambitionen att vara litterär. Marguerite Duras har sagt ”att skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev” och det säger något om hur viktigt det är att börja i det lilla. Att börja med de mest grundläggande frågorna om vem man är och vad man gör.
Det gör Malmsten i sin senaste bok och kommer fram till följande svar: jag är en 60+:are som bor i Finistère i Frankrike. Jag är författare och gillar att vara ensam. Dessutom gillar jag att pyssla i landet och titta på fotboll. Vad jag inte gillar är fransk politik och bökiga flygresor. Då föredrar jag att ligga på soffan och titta på film.
En annan sak som Malmsten gillar är att citera andra författare. I början av boken skriver hon att hon inte tänkt göra det, att den här boken skall stå på egna ben, men konstaterar senare att vissa citat inte går att ”mota bort”. Och till slut blir det riktigt mycket citat. En av dem hon citerar flitigast är Samuel Beckett, en annan författare som skrev om sin skrivkramp. Även Montaigne och Imre Kertész får vara med på ett hörn. Och Bob Dylan och Majakovskij såklart. Boken mynnar ut i en kakofoni av röster från döda män och några enstaka kvinnor. Men genom detta brus skär Malmstens tämligen unika stämma, och det gör att det ändå känns som ett självständigt arbete.
Malmsten skriver som sagt mycket om andra författare, riktigt mycket till och med. Trots det önskar jag att hon ännu mera kunde hänge sig åt sitt litterära jag, leva ut sitt boknörderi till fullo. För det är när hon funderar över vad andra har skrivit som hon säger de klokaste sakerna. Därför tycker jag emellanåt att det kunde handla mindre om sådant som upptar hennes tid mellan läsningen, till exempel fotbolls-VM och flygresorna hem till Sverige.
Trots det är Kom och hälsa på mig om tusen år en trevlig och tänkvärd bok. På i princip varenda sida hittar man någon formulering att lägga på minnet och man kan därför läsa den hur man vill, kronologiskt eller slumpmässigt. Själv har jag haft den i väskan och bara läst någon sida då och då. Det har varit en läsupplevelse att dra ut på eftersom den alltid gjort mig på lite bättre humör.
Publicerad: 2008-02-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 00:04
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).