En period i livet hade jag ett tidningsurklipp i min plånbok. Då och då kunde jag läsa orden och låta dem sjunka in i mig. Lappen försvann och jag minns inte när. ”Vänskap är som spår i sanden de måste ständigt trampas upp” Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, […][...]

Athena Farrokhzads och Kristofer Folkhammars urval och sammansättning av samtida svensk poesi i Berör och förstör riktar sig till ungdomar, men fungerar lika väl för vem som helst som vill få en okomplicerad överblick över den samtida svenska lyriken. Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu […][...]

När berättarjaget i boken Vi ses vid världens ände tar på sig vandringskängorna och följer stigarna upp i de schweiziska alperna är det inte adrenalinkickarna hon söker. Hon har lärt sig att tycka om vandrandet i en egen takt och samtidigt har ett stort geologiskt intresse tagit plats i henne. Om hon inte är ute […][...]

En tungt betitlad man framför sina nedlåtande synpunkter på en kvinnas föredrag på en konferens. Hon har ett tydligt minne av vad hon tänkte medan han pratade: Ska inte du ramla omkull nu. Ska inte du trassla in dig i några kablar framme vid projektorduken på vägen ut och ramla och slå i huvudet i […][...]

Malte Perssons nya diktsamling har ett militärgrönt omslag med gula generalstjärnor. Är detta beredskapspoesi? Möjligen, här finns ett samlande tema som kan beskrivas som diktens öde i vår tid. Det hela börjar vemodigt. En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker […][...]

Tomas Andersson Wij är en låtskrivare, sångare och kulturskribent vars intervjuer med författare, musiker, regissörer, komiker och en och annan präst och professor här presenteras snyggt förpackade i en rosa tegelsten. Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod […][...]

När Bodil Malmsten dog den 5 februari var hennes cancer visserligen inte okänd för omvärlden. Hon hade själv twittrat om den vid olika tillfällen: ”Jag har cancer, radikalopererades (det heter så) nov 2013, återfall december 2014. Nu handlar det om livskvalité. Men när gör det inte det”. Och ”Fråga mig ingenting, jag berättar det jag […][...]

När Bodil Malmsten gick bort i februari i år hade hon påbörjat arbetet med den här samlingsvolymen. Några ändringar i de ursprungliga dikterna har gjorts, men hon hann själv inte avsluta genomgången. När Samlade dikter nu getts ut känns boken som en hyllning till ett av våra stora svenska författarskap, ett minnesverk vackert formgivet av […][...]

En kvinna på tåget kände igen mig, var hon mamma till flickan, var hon ljus, var hon mörk, hon log mot mig, läpparna öppnades, jag log tillbaka, höll fast hennes blick, höll kvar och såg ner i ögonen, djupt tills hon rodnade, djupare, längst in, djupast in. Pupillerna vidgades, öppnades, hon ville – jag vet […][...]

Hjärtat pumpar runt blodet i vår kropp och gör oss levande. Inte konstigt att vi hela tiden återkommer till det, och använder hjärtat som en metafor för kärleken, sorgen och smärtan. Ibland kan det dock kännas uttjatat, som att de olika skildringarna går på repeat och liknar varandra. Går det att skriva om hjärtat på […][...]