Gästrecension

: Stormfåglar
Stormfåglar Einar Kárason
2019
Thorén & Lindskog
7/10

Människans obändliga vilja i kamp med naturen

Utgiven 2019
ISBN 9789186905606
Sidor 130
Orginaltitel Stormfuglar
Översättare John Swedenmark
Först utgiven 2018

Om författaren

Einar Kárason (född 1954) är isländsk författare. Han började som poet, men fick 1981 sin första roman publicerad, och på den vägen har han fortsätt. Bland hans mest kända böcker finns Djävulsön-trilogin, som också filmatiserats. På svenska finns Djävulsön (1989), Guldön (1990), Det förlovade landet (1991), Kvicksilver (1994), Dumma mäns goda råd (1995) och Stormfåglar (2019).

Sök efter boken

Havet är en symbol för existensen. Seglatsen över det själva livet och hamnen långt där borta vid horisonten är döden. Stormar, stiltje, stark sjögång och brännande sol, är metaforer för det en människa möter av med- och motgång under sitt liv. Havet är oberäkneligt men också förföriskt lockande. Det är krävande och kraftfullt, farligt men kärleksfullt, det är en reservoar för föda – hur många fiskar finns i de jordiska haven?

Joseph Conrad hade många adjektiv för att beskriva havet: odödligt; omättligt; evigt; rastlöst; gästvänligt; monotont; brutalt – med mera. I hans böcker, kanske framför allt i boken Tyfon som utspelar sig under en tropisk cyklon i Stilla havet, är människans litenhet i jämförelse med naturen, ständigt närvarande. Sjömannens liv är i hans böcker också det enda autentiska, äkta livet. Sjömannen som med jämnmod tar emot det livet bjuder, som med sina händers arbete kämpar för sin överlevnad, som stoiskt kan möta döden antingen den väntar i en hamn eller i havets djup.

Den nyligen utgivna Stormfåglar av den isländske författaren Einar Kàrason, är också en skildring av ett fartyg i storm. Men här är det kylan och isen som är helvetet och metafysiken och allegorierna till liv och död som finns i Tyfon, är ersatta med en mer direkt handling som låter läsaren föda sina egna tankar om människans ständiga kamp mot naturen, de stora existentiella frågorna om varifrån, varthän, och varför. Men även hos Kàrason är havet skådeplatsen för naturens nyckfullhet och människans obändiga vilja att leva – att inte låta naturen segra.

Är det något folk som kan sägas ha uppfyllt Guds ord till Adam om att tjäna sitt bröd i sitt anletes svett, så är det islänningarna. Få folk har fått slita så för mat på bordet, att dra upp fisken ur det lynniga djupet som om det inte blir sjömannens grav, låter honom frysa och lida, kämpa för sin näring. I Stormfåglar är det denna kamp som är beskriven på ett rättframt och direkt språk som ändå har ett budskap mellan raderna – att en människas okuvliga vilja kan besegra döden.

1959 råkade några isländska trålare in i ett livsfarligt oväder utanför Newfoundland, några av dem gick under. Det är denna händelse som har inspirerat Kàrason till berättelsen om trålaren Måsen, den namnlöse kaptenen och besättningen på trettiotvå man, bland dem den unge sjömannen Larus. Det är en rak berättelse, om än med vissa tillbakablickar på det som skedde innan fartyget lämnade Island, som beskriver hur Måsen kränger och rullar i stormen och ett flertal gånger är nära att sjunka på grund av att den tyngs av is, varje våg som går över trålaren lämnar ett nytt lager is på den is som frusit fast överallt. Sjömännens livsfarliga arbete består i att med de redskap de kan finna, hacka bort isen, egentligen ett sisyfosarbete för det blir bara mer och mer is. När de så måste offra de istäckta livbåtarna för att lätta trålarens vikt, är det ett ödesdigert ögonblick även om de vet att i den situation de är i skulle livbåtarna ändå inte kunna vara en räddning för dem.

Det är en berättelse om hjältemod och självuppoffring, särskilt några av besättningsmedlemmarna gör sitt yttersta för att de alla ska överleva. Och precis som att kapten McWhirr i Tyfon är den störste hjälten som med sin blotta vilja besegrar det överlägsna havet, är det i Stormfåglar också kaptenen på Måsen som är den tappraste av kämpar. Han driver visserligen sina män ytterst hårt, de får bara två timmars sömn per dygn, men själv står han i tre och ett halvt dygn utan vila, han håller sig vid liv med kaffe och luktsnus och lämnar aldrig bryggan. Det är han som håller uppsikt över varje våg så att han kan varna männen att hålla fast sig när en skyskrapehög våg är på väg att slå över båten. Det är han som parerar vågor och vindriktningar genom att på ett ögonblicks varsel ge order till maskin om stopp, full fart eller back. Kapten ger inte upp och då kan hans mannar inte heller ge upp.

I vår nutid har ett begrepp som heter ”toxisk manlighet” fått en viss spridning. Jag skulle säga att det som sker på Måsen är en direkt motsatt manlighet, kanske kunde man kalla den benign. För efter insikten om människans litenhet i jämförelse med naturens krafter kommer insikten om människans förmåga till storhet, att aldrig ge upp. Och kanske hade Conrad rätt i att det är något speciellt med sjömän även om jag här är jävig, min man är sjökapten. Men detta lugn, tålamod, stoiskheten, jämvikten som sjömän har – kanske är det något som en människa bara kan tillägna sig efter kamp med havet …

John Swedenmark har, som han brukar, gjort en översättning från isländskan så att man som läsare känner att han har fört över isländskan till svenskan, inte bara transporterat innehållet. Alltså som det ska vara vid en god översättning, man märker inte översättaren vilket på ett sätt är orättvist men ändå visar på kvalitén på hans arbete.

Till sist: Stormfåglar har också en annan ingrediens som är nödvändig för en bra bok – den är spännande. Här ett utdrag: ”… uppfattade inte i tid varningen för den våg som nu slog in och sköljde över dem likt en snölavin. Andre styrman kastades av valbacken baklänges ned på däck, hamnade mot en stolpe och klämdes fast; båtsman och den andre besättningsmannen hittade någonting att hålla sig fast i, men Larus som var längst fram hade inget att gripa tag i, han kände hur tyngden slet honom med sig, han låg i det iskalla havsvattnet och fördes bort av de tunga strömmarna och efter några sekunder skulle han ha befunnit sig en bra bit ut på havets yviga yta. Men då märkte han att någonting grep tag i honom och höll fast i oljerockens bakre halslinning; det stramade till, och ett ögonblick verkade det som att antingen skulle den unge mannen kvävas eller oljerocken rivas sönder; baksuget var så kraftigt att det knakade och skrek i alla sömmar. Och så fortsatte det ett långt tag, själva makterna med all sin tyngd drog den unge mannen åt ena hållet, ut mot havet, medan en enda näve höll emot.”

Ingrid Kampås

Publicerad: 2019-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2019-10-20 23:15

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #7898

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?