Det är mycket med myter just nu. Var och varannan bok som ges ut, vare sig det kallas fantasy eller "riktig" litteratur, verkar på något vis knyta an till äldre myter och försöka väva in dem i det moderna. Grekiska gudar dyker upp i var och varannan dussinroman, det föreslås på fullt allvar att börja lära ut Arn (nej, vi fetstilar bara verkliga personer här) på historielektionerna, och efter succén med 300 kan man undra om någon om 3000 år kommer att göra en actionfilm, eller vad den tidens motsvarighet är, om Bush, Bin Laden och Saddam där de skjuter laserstrålar ur ögonen och slåss mot gigantiska monster med olja i ådrorna.

Håll den där tanken. I Fisk och kultur är året 1948. Kriget är slut, och den gamle islänningen Valdimar har fått möjlighet att åka med ett skepp som ska frakta pappersmassa till Turkiet att trycka koraner på. Det ska bli en intressant resa; Valdimar vet ju nämligen helt säkert att den nordiska rasen är överlägsen alla andra, eftersom vi äter så mycket fisk (direkt ur havet) och det här blir en utmärkt möjlighet för honom att sprida sina åsikter. Han är en rätt löjlig figur egentligen, en sån där som om man visar honom en glittrande solnedgång över Medelhavet bara skulle se jorden rotera och anmärka att maten här nere för övrigt är usel.

Det är ju bara det att när han väl kommer ombord på båten och sätter sig vid middagsbordet med besättningen börjar andrestyrman berätta en historia om Jason och argonauterna – som om han själv varit med. Och bit för bit börjar tiden själv lösas upp. Valdimars rationella, enkelriktade värld visar sig plötsligt vara en ganska tunn fernissa på en väldigt gammal historia… vad är det egentligen för skepp han klivit ombord på, och vad har de här uråldriga berättelserna med honom att göra?

Som sagt, att slänga in gammal mytologi i nutiden börjar bli lite smått uttjatat. Men Sjóns humor och det att han sätter just själva berättandet i centrum snarare än att klistra in en färdig mytologisk figur ger alltihopa ett liv och en tyngd som till exempel Atkinson helt missade. Fisk och kultur blir i all sin korthet ett rent lyriskt exempel på vikten av skönlitteraturen/myten/berättandet, inte för att tro på gudar utan för att tro på människan. Den västerländska religionen trycks på papper, men det finns andra berättelser som (precis som pappret självt, tack vare en slarvig norsk pappersbruksarbetare) består av mänskligt kött och blod. De gamla gudarna och hjältarna (och -innorna) såg ut som människor och rörde sig bland människor eftersom de representerade något mänskligt; när vi upphöjer dem till oåtkomliga, ofelbara principer blir de omöjliga att leva upp till och vi finner oss, som idag, fångna mellan absoluta sanningar. Sjón har skrivit en roman man läser på två timmar och funderar på i dagar; en saga som verkar vilja nollställa 3000 års historia och starta om något nytt. Därom bör ni berätta.