I anslaget till Sjóns nya diktsamling som översatts till svenska med titeln Nattarbete citerar den isländske poeten, nyligen belönad med Svenska Akademins nordiska pris, Leonora Carrington. Hon, konstnär och författare med surrealistisk inriktning, skriver: ”Högra ögats uppgift är att titta i teleskopet/medan det vänstra ögat tittar i mikroskopet”

Man kan tillåta sig att låta dessa ord vara en ledstång i läsningen av de iakttagande, kontemplativa dikter som Sjón i denna samling presenterar, sorterade i fem olika delar. Genomgående ges nämligen ögonblicksbilderna i livet och vardagen stor vikt: månljuset mot en flygplansvinge, ett glas mjölk en sen natt i januari, kampen mellan två fåglar på en promenad. Dessa iakttagelser får sedan ebba ut i något större, något mer suggestivt och universellt: människans uppkomst och varande, språkets allra mest grundläggande existens, olika dimensioner och portalerna mellan dem – bara för att nämna några exempel.

De fem delarna ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädens litteratur” och ”Fabler” har vid en första anblick kanske inte särskilt mycket med varandra att göra, men genom läsningen blir det tydligt att ansatsen är densamma, tonen genomgående – man kan se de olika delarna snarare som en omriktning av teleskopet/mikroskopet än godtyckliga hopp mellan olika ämnen. I ”Dikter” får läsaren röra sig i dagbokslika texter där jaget/Sjón själv många gånger har en tydlig närvaro. Denna närvaro får ta ett steg tillbaka i ”Från transmuseet” till exempel, där samlingen svävar ut i en surrealistisk sagodröm om en sångtrummas sammanförande av olika dimensioner: här får en vetenskapskvinna från ett urfolk fungera i en länk med en ung man som i ett halvt sovande tillstånd ligger och lyssnar på Iron maiden.

Drömmandet, uppluckrandet av gränser, tycks vara vad Sjón vill komma åt – kanske mest imponerande gjort i delen ”Fem översättningar ur trädens litteratur” där Sjón har tolkat ett träkonstverk till ord och dikter; om inte annat är idén om en glidning från trä till ord fantastisk. Men frågan är om viljan att presentera detta synsätt, att försöka bevisa drömmarnas logik från dessa olika vinklar, blir något för ivrig: läsningen blir nämligen störd av en ton som nästintill drar åt predikande. Är det kanske jaget som blir för närvarande? Eller intentionen kanske för övertydlig? I ”Från transmuseet” finns till exempel nästintill ett fetischiserande av det mystiska och märkliga och uråldriga och på andra ställen ett upphöjande av poetens, i detta fall Sjóns, roll och position, som i titeldikten ”Nattarbete”:

detta är en av de tusen och en berättelser/som det är min uppgift att lista innan//jag själv försvinner i den natt där slocknat/månsken och vita vingar väntar mig

Kanske är det en smakfråga, men i studiet av världen och dess mystik, är det ibland lättare att träda in i vad man ser om inte någon annan är där och skymmer bilden.