Det är en överväldigande tanke att människan skulle vara evolutionens krona på verket. Blev det inte bättre än så?

Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni mig”. Det är ett diktjag som på samma gång är allsmäktigt och upphöjt som nere och vadar i den världsliga banaliteten och smutsen: ”jag är all evighet/och ett kosläpp/i motala eller mjölby”. Kronan på verket, och samtidigt en helt vanlig, sorglig människa, i en helt vanlig samtid där myrvägar och måsar samsas med marknadshyror och massflykt.

Winqvist jobbar med kontraster – i jaget och i bilderna som dikterna fylls upp med till brädden: våren smeker den varma luften i april som kortison och grumligt diskvatten, ett du tänder ett slott i skogens mörker som en sårig hårbotten. Är det en klassisk samtidsskildring vi har att göra med? Ja, kanske. Här finns ett tilltal till Sverige, en önskan om att pensionärer inte ska stå gråtandes vid frysdiskarna, kärleken liknad vid ett bortkommet brev från postnord. Men ett enormt tidsperspektiv finns också här: amöbor och urtidsdjur och en ensamhet vars enda försoning är att den är delad med andra människor. Rörelsen mellan det konkreta och abstrakta, det stora och det lilla sker ständigt. Det är nästan så att man blir yr av alla kast. Men kanske är det just så man måste skildra Antropocen, denna människans komplexa tidsålder, det vackra bredvid det fula, det gravallvarliga intill det lättsamma.

Ibland drar vissa dikter dock lite väl mycket mot punchlines – det är som om Winqvist, precis som diktjaget, inte helt vågar stanna i det stora, kosmiska perspektivet. Kanske på grund av en rädsla att bli högtravande och sentimental, eller helt enkelt en rädsla att öppna dörren till det skräckinjagande enorma perspektivet utan att stänga igen den med ett tryggt inspel från samtiden. Men vissa dikter hade klart tjänat på att få klinga kvar i ett enda perspektiv och en enda känsla. Det hade också hjälpt samlingen i stort – det är så sprängfyllt av smarta och vackra formuleringar och tvära kast att man blir överväldigad och lite förvirrad kring vad Kåta blommor egentligen vill säga. Det är synd, för här finns så mycket som är så bra, både i det torftigt realistiska och i det romantiskt natursköna.