Är man en tyskspråkig författare, ingår det kanske bland plikterna att någon gång skriva om samhället så som det såg ut i Tredje Riket. Att levandegöra atmosfären eller människorna under 1930- och 1940-talet. Antalet människoöden som skulle kunna gestaltas i romankonsten är utan att överdriva oändligt.

Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om livet under nazisternas välde, är åtminstone inte för mig någon högoddsare. Och så har det nu blivit. I hans senaste roman som på svenska fått titeln Ljusspel utspelar sig huvudhandlingen 1934 – 1945. I berättelsen möter vi den tysk-österrikiske regissören G W Papst som i början av 1930-talet vistas i Hollywood och som sedermera regisserar en film med fiasko som resultat. Varpå han och familjen reser tillbaka till Europa. Familjen har för säkerhets skull utresedokument, visa och båtbiljetter för en återresa till USA men i den vevan nås han av beskedet att hans mamma är svårt sjuk i den österrikiska landsorten. Året 1939 besöker han och familjen sin mamma och de överrumplas av de stängda gränserna den 1 september.

De kommande händelserna tar form inte bara inom fantasins ramar utan också av sådant som skett i Pabsts liv, åtminstone i den utsträckning hans konstnärskap återfinns i arkivmaterial och levnadsteckningar. Kehlmann korsklipper scener om konstnärliga ambitioner och de psykologiska konsekvenser som följer av att anpassa sig, vilka är mer komplicerade än man kan föreställa sig. Skickligt iscensätter han hur sonen går med en sten i handen för att skada sin mobbare eller hur frun motvilligt deltar i en bokcirkel med nazisttanterna som efterfrågar den rätta åsikten om boken de läst.

Kehlmann är en av våra västerländska berättare som inte har som ambition att väcka läsarens empati eller för all del lyfta fram den rätta moraliska hållningen. Det är med distans och med lakoniska skisser av bifigurer som tidens samhällsklimat målas upp. Det vore enkelt att skildra Pabst som en undfallande medlöpare men han säger ju faktiskt nej flera gånger. Fokus ligger på en vilja att bidra till filmkonstens utveckling och en smula handlar det om att familjen måste hållas vid liv.

Kehlmann är allra bäst på att skildra människor som talar förbi varandra. Det är ett smärtsamt ordinärt beteende och prosan fylls av kallprat och någon
gång är replikerna skrattframkallande, som här när älskarinnan dumpar Pabst:

Man tror alltid att förtvivlan ska ha ihjäl en men med lite lönnsirap ser livet annorlunda ut.

Kehlmann har också en skarp blick på hur beroende konsten är av finansiärer. Är du regissör och står vid poolen i Hollywood eller har
blivit kallad till besök hos den tyske propagandaministern är det överraskande hur lika situationerna är sett med regissörens ögon. Pabst försöker tala om för sina amerikanska kollegor att manuset han tilldelats inte håller måttet.
Producenterna är vana kommersiella aktörer men ur ett konstnärsperspektiv är de medvetet korkade som ett led i det coola varumärket:

Vi hör vad ni säger, sa Jake.
Vi förstår, sa Bob.
Men nu är det så, sa Jake.

Och i rummet hos propagandaministern:

”Jag beklagar verkligen, sa Pabst. ”Av rent hälsomässiga skäl känner jag mig inte kapabel – ”
”Ingen fara!” avbröt ministern. ”Käre Pabst, min förträfflige herre, lugn bara lugn! Vi godtar er ursäkt och tar emot er med glädje! Det är aldrig för sent”
”Jag gör inga fler filmer!” utbrast Pabst.
”Den valsen går jag inte på. Ni har kommit hem till Riket. Ni vill göra filmer. Inte politiska filmer, utan idealiska. Konstnärliga filmer. Sublima filmer. Filmer som talar till tyska hjärtan i goda, djupa metafysiska människor. Djupa filmer för djupa människor! Och det vill vi med. Kasta fram ett stort nej mot den amerikanska dussinvaran, det kommersiella skräpet.”

Pabst levde i de värsta av tider. Men på något vis har Kehlmann klippt ihop sin historia på ett sätt som gör att jag tänker på min egen samtid. Hur överlever konstnärer idag i USA och i Ryssland? Inte alla har råd att framföra öppen kritik mot sina respektive regimer.