Recension

: Radiance
Radiance Catherynne Valente
2015
Tor Books
9/10

Med ljusets hastighet

Utgiven 2015
ISBN 9780765335296
Sidor 432
Språk Engelska

Om författaren

Catherynne M. Valente (född Bethany Thomas, 1979) är en amerikansk författare, poet och litteraturkritker. Hon myntade genren ”mythpunk” i mitten av 2000-talet. Efter debuten med The Labyrinth 2004 och har sedan dess publicerat ett antal prisbelönta romaner inklusive Palimpsest och The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making.

Sök efter boken

Något gick förlorat när filmer började prata. Visst, många stumfilmer är hopplösa melodramer, överspelade och med nerdummade historier som kan berättas med ett par textskyltar. Men samtidigt kom det fram regissörer – folk som Sjöström, Murnau, Vertov, Lang, von Stroheim, Dreyer och förstås Méliès – som hittade en poesi i det, en frihet att gräva direkt i drömmen som gav upphov till rörliga bilder. Oändliga möjligheter, obundna av något så prosaiskt som det talade språket.

Den här boken den delar något av det där helt orealistiska men förföriska drömmandet. Den börjar med … Nä, det går inte. Så fort man blandar in en filmstudio i en historia blir ju början så svår att bestämma, ändras med varje omskrivning, med varje ny rollfigur som tillsätts.

OK, men den slutar här: Ett filmteam landar på Venus – som ju, som vi alla vet, koloniserades under andra halvan av 1800-talet – för att göra en dokumentär. En av fiskebyarna där man utvinner mjölk ur de gigantiska venusianska valarna (de är inte valar egentligen, men vafan, i filmens värld är allt simulakra) har försvunnit spårlöst, utan någon förklaring. Regissören är en ung kvinna, dotter till en av de stora tidiga regissörer som förvandlade månen till en enda stor filmstudio (allt i svartvitt som kan färgläggas för hand efteråt, förstås), som har kommit att hata sin fars fåniga rymdmelodramer och kräver realism, sanna historier, och (flämt!) rentav ljudet av sin egen röst, fast alla vet att riktiga filmer ju är stumma. Som alltid sker i rymdmelodramer går något Fruktansvärt Fel med filminspelningen. Men ett slut utan historia är ju inget slut, så många år senare sätter sig hennes far ner och försöker göra film av hennes liv, hitta en genre det kan jämkas in i så att han kan förstå.

Radiance är, om ni ursäktar, en lysande bok; en dikt, en saga om hur vi ser och förstår oss själva och andra, inte ens avlägset science fiction på så vis att den gör minsta försök att låtsas vara realistisk. Den målar upp en värld där människor enkelt reser mellan planeter i raketer skjutna ur kanoner, där varje planet är full av färggranna blommor och djur men (vad någon vet) utan någon intelligens förutom vår egen, där radioäventyr och svartvita stumfilmer skickas på rulle till Jupiters månar och Charon och Pluto är förbundna av en bro trafikerad med diligens. Vi släpps in i det här via kameralinser, skvallerspalter, filmmanus, intervjuer, dagboksanteckningar och förhörsprotokoll för att försöka lista ut inte bara vad som hände Severine Unck och hennes team utan också vad olika åskådare ser i det. Inget är ju på riktigt om det inte spelas in och spelas upp, men samtidigt vet ju alla med minsta intresse för film att allt som spelas in (även dokumentärer? Speciellt dokumentärer) blir fiktion så fort någon ropar ”CUT!” eller ”ACTION!” Alla vill spela huvudrollen, och med rätt manus och makeup kan de få det att se rätt ut. Visst blir verkliga människor nedmalda och utspottade ur maskineriet, men vem bryr sig så länge ikonen finns kvar på duken?

In the place I am showing you, no one can live anywhere but Earth.

Oh… Oh, God. What an awful, lonely place. How can a place like that be? How can they bear it?

Have you ever seen a movie?

När vi kan göra allt – och det kan vi ju på film, speciellt som våra åskådare då också vill tro oss – vilka är vi då? Valente baserar sin berättelse (eller snarare, låter sina huvudpersoner basera sina egna historier) på mängder med källor, gamla och nya sagor (och som vi kunde läsa i nyheterna häromveckan är sagor väldigt gamla), låter dem krocka och sno sig runt varandra tills de blöder fram nya, kastar oss från noir till rymdäventyr till mordmysterier till tecknad film utan minsta tvekan, utan att låta EN historia, EN förklaring, ETT perspektiv köra över alla de andra. Det är en av de mest medryckande, kippa-efter-andan-aktiga böcker jag läst på länge; en explosion av fantasi som aldrig glömmer att en av de fina grejerna med att det finns makt i berättelser är att vi inte kan kontrollera dem hälften så mycket som vi tror.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2016-02-21 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-20 15:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6466

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?