Kvinnor i kylskåp. Ja, det är en grej, faktiskt.

Visserligen är kanske inte kylskåpet i sig det bärande elementet i begreppet, som myntats av serieskaparen Gail Simone, utan en ung kvinnas död, avsedd för andras ögon och syften. Hon är ett objekt, ett instrument för att ge drivkraft och djup åt en manlig superhjältes bana.

Jag hörde nog först talas om kylskåpsfenomenet i en antologi om tv-hjältinnan Veronica Mars, som vid ett tillfälle blir just inlåst i ett kylskåp av en mördare hon är på väg att avslöja. Veronica dör aldrig i kylskåpet, dock. Hon är sin egen berättelses centrum.

Dött har däremot samtliga huvudpersoner i Catherynne M Valentes The Refrigerator Monologues. Dött har också alla de flickvänner till seriehjältar Valentes karaktärer är baserade på. I Valentes version samlas de i The Hell Hath Club (som i ”Hell hath no fury like a woman scorned”, får man förmoda) på Lethe Café i Deadtown och berättar sina historier för varandra. Eftersom de är döda, och förbannade, och, tja, inte har så mycket annat för sig.

I’m dead. The deadest girl in Deadtown.

It’s been a while now. I’m comfortable with the word. You wouldn’t believe how comfortable the dead can get. We don’t tiptoe.

Dead. Dead. Dead. Flying Ace of the Corpse Corps. Stepping the light Deathtastic. I don’t actually know what a doornail is, but we have a lot in common. Dying was the best thing that ever happened to me. I’m famous for it. If you know the name Page Embry, you know that Paige Embry died.

Det täta, lite halsbrytande, på en gång kvicka och bittra ordflödet är symptomatiskt för The Refrigerator Monologues. Sex kvinnors öden berättas, vart och ett i jagform, sammanhållna av ramberättelsens cafébord i Deadtown. Naturligtvis i jagform, för det centrala här är ju att ge dessa undanskuffade kvinnor röst i sin egen rätt, sin egen berättelse.

Det är en något bättre idé än det är en roman, det tycker jag ändå. Fast det är en väldigt bra idé. Möjligen inverkar det på min läsupplevelse att jag tydligen inte är så välbevandrad i serietidningsvärlden som jag inbillat mig (det går åt en del googlande för att jag ska kunna placera var och en av Valentes huvudpersoner i respektive ursprungsserievärld). Det är också rätt skruvande universum de härstammar från, och ibland är Valentes lek med dem helt enkelt underbart extraskruvad

Jag har särskilt roligt åt superhjältegänget The Avant Garde, som får sina krafter från ”the Seven Eidolons of Artifice, who live in the Imago Dimension” och består av Still Life, Greyscale, Turpentine, Bauhaus, the Pointilist och Zeitgeist. Det är också till detta gäng Jason Remarque finner sig höra, genom den pin med texten ”The Wages of Sin Are Reaganomics” som han köpt på någon loppmarknad. Så blir också hans flickvän, fotografen Samantha Dane, indragen i kampen mot superskurkar ingen direkt förklarar för henne, och hamnar i seriehistoriens första kylskåp, där några av hennes sista ord blir:

I belong in the refrigerator. Because the truth is, I’m just food for a superhero. He’ll eat up my death and get the energy he needs to become a legend.

Det går fortfarande löjligt många manliga superhjältar per superhjältinna där ute, och i stor utsträckning är det nog fortfarande så där: bakom varje framgångsrik superhjälte ligger en kvinna död i ett kylskåp. De tänker bara inte låta sig tystas längre.