Nittonåriga Maj har ett särskilt förhållande till bokstäver. Hon vet vilka hon gillar och inte gillar, och det stör henne verkligen när hon får ihop det med en Marcus som stavar med C.

Den enda bokstav Maj tvivlar över är sin egen. M. Bra eller dålig, fin eller ful? Gillar hon den eller gillar hon den inte?

Det är såklart symptomatiskt, för hur ofta gillar man sig själv egentligen? Särskilt om man är nitton år och tvärsäker på allting men samtidigt ganska förvirrad.

Ta det här med killar, till exempel. Eller ”till exempel”, de utgör en rätt stor del av Majs liv och romanen om henne. Själva grundintrigen, skulle man kunna säga.

Vi har exet som jag fortfarande ligger med
vi har stalkern som aldrig ger sig
vi har kompisens pappa som stöter på mig
och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för.
Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i de andra tre?
Men man vet ju så lite innan allt har hänt.

Så inleder romandebuterande Petra Backström sin M – varken mer eller mindre och så enkelt styr hon upp en intrig i en ganska planlös tonårsvardag. Så enkelt och samtidigt ganska modigt, tänker jag, för man ska väl egentligen inte erkänna att livet handlar så här mycket om det motsatta könet (eller vilket kön man nu gillar)? Låta en hel romanintrig – 2016! – bestå i vilken snubbe huvudpersonen ska välja?

Man kan förstås dissa valfri romanintrig av Jane Austen på de grunderna, och vara lika ute och cykla. För det är ju långt ifrån bara det potentiellt lyckliga slutet som räknas, det är också vad man lär sig på vägen. ”You have to kiss a few toads”, som en viss Veronica Mars-karaktär utrycker det. ”That´s it. That´s her whole philosophy.”

Jag hade så lätt enbart kunna störa mig på Maj. Hon är född och uppvuxen på Söder, hon är (materiellt) bortskämd, hon behöver egentligen inte jobba eller reda ut vad hon ska göra med sitt liv, för hon har pengar så hon klarar sig. Hon bråkar med sin pappas flickvän närmast av slentrian, kanske för att denna är den enda något sånär föräldraliknande som faktiskt verkar finnas till hands.

Maj är naiv och desillusionerad, genomskådande och korkad, störig och alldeles underbar. Hon är helt enkelt en levande nittonåring och Backströms roman en stilsäker debutroman, en rätt ljuvlig blandning av pratig och stringent. Ganska exakt som sin huvudperson, med andra ord.