Miranda July håller på att avsluta manuset till sin andra långfilm, den som ska bli The Future. Eller rättare sagt: hon håller på att inte avsluta det. Hon skjuter upp och gör allting annat. Hon googlar sig själv, och hon läser The PennySaver, ett otidsenligt litet annonshäfte som delas ut gratis varje tisdag till hushåll i Los Angeles-området.

Hon läser The PennySaver och hon drabbas av ett akut behov av att veta vilka människorna bakom annonserna är. Vem är det som brytt sig om att annonsera ut en stor svart skinnjacka för tio dollar, en gammal hårtork, grodyngel, Krambjörnar eller gamla fotoalbum? July bestämmer sig för att träffa säljarna och intervjua dem. Hon tar med sig en assistent som fungerar lite som livvakt, och sin bröllopsfotograf, Brigitte Sire, och smiter ifrån sitt nästan färdiga manus för att upptäcka sitt närområde och människorna som bor där.

Så möter hon Michael, 60 plus, vars försök att kränga sin gamla skinnjacka är en del av finansieringen av det könsbyte som ska göra honom till Suzette. Hon möter Raymond, som arbetar med skyltdockor och har låtit göra en egen efter ett foto av skådespelerskan Elizabeth Hendrickson från den amerikanska TV-serienAll My Children. Hon möter Joe, åttioettåringen som tillverkar kort med snuskiga limerickar till sin fru och som kommer att få stor inverkan på Julys film, och ett antal andra lite tilltufsade, kloka och halvgalna figurer som är så där fullständigt unika som folk är mest.

Det är en märklig liten bok, It chooses you, en blandning av reportagebok, självbiografi och bakom kulisserna-skildring. För det blir ju en film till slut, en film med en hel del av dessa möten och funderingar – och konstigheter – i sig. Som så mycket annat July gör, och det är mycket, i olika genrer, har den en alldeles särskild ton och en blick för det skruvade och djupt mänskliga. Sire har dokumenterat de lite skamfilade människorna, deras saker, deras hem och deras djur. July blandar raka replikväxlingar och reflektioner, inte minst över sig själv, utan att för den skull låta det överskugga människorna hon möter.

Now when friends asked me about how my script was going, I responded with the good news about my new job as a reporter for a newspaper that didn’t exist, interviewing people I found through a soon-to-be-extinct piece of junk mail. And because I was refused by the majority of people I called, the ones I met with did not feel random – we chose each other.