Krönika

Ave et vale, Umberto Eco

Jag vaknade i morse och fick veta att Umberto Eco var död, och så var den dan förstörd. Det gjorde ont, minst lika ont som Bowie häromveckan. Gissningsvis lite mer för Umberto och hans familj än för mig, men ändå.

Du ursäktar galghumorn, hoppas jag, Umberto. Dina böcker var ju alltid så oförskämt roliga, mitt i alla lärda och ofattbart komplexa utläggningar om väldigt allvarliga saker. Jag minns fortfarande hur jag efter att med mycket möda och varje Asterix-citat jag mindes stavat mig igenom sida upp och sida ner med oöversatt latin i Rosens namn, bara för att upptäcka att du gömt en ordlista i slutet av boken. Skolfux var och förblev du; hälften av det en lärde sig av dina böcker var att en ju redan visste det, att det bara var att välja att använda de verktyg vi har. Du gjorde kritik av både hög och låg kultur inte bara till underhållning eller akademia, utan till en nödvändighet för den som vill förstå sin tid.

Böcker är inte till för att man skall tro på dem utan för att de skall underkastas prövning. Inför en bok bör vi inte ställa oss frågan vad den säger utan vad den vill säga.

Du hade ett bibliotek på 50 000 volymer, sade nästan varenda artikel om dig. Det borde kanske inte låta så imponerande i en tid då alla har tillgång till mänsklighetens samlade kunskap i en liten dosa i fickan. Men du använde ju det där biblioteket och alla de vinklingar det erbjöd. Du kom från landet som uppfann ordet ”civilisation”, och som ändå inför dina ögon glatt anammade både fascismen och vänsterterrorismen; litteraturens hemblindhet förlorade du tydligen tidigt.

Till varje svårt problem finns det en enkel lösning, och den är alltid fel.

Dina böcker var så mångbottnade att jag aldrig blir klok på dem, och alltid undrar hur klok jag blir av dem. Inte för inte var det du som sade att vi alla är någon blandning av kretiner, dumbommar, imbeciller och stollar, det gäller bara att hitta balansen. Rosens namn som samtidigt är historielektion, Sherlock Holmes-pastisch, en hyllning till litteraturen och ett långfinger åt 1900-talets extremismers historie- och humorlöshet. Foucaults pendel, som vrider konspirationstänk och vår besatthet av att skapa mönster så många varv att du själv ibland undrade om inte Dan Brown bara var en ganska parodisk romanfigur du hittat på. Baudolino som förvandlade hela den västerländska idéhistorien till en lögnaktig skröna, Drottning Loanas mystiska eld som hyllade både klassiker och serietidningar, den förbannade Begravningsplatsen i Prag som inte lät någon utopism vara oskyldig, Om skönhet och att du var tvungen att följa upp den med Om fulhet eftersom det vi förkastar är mycket intressantare än det som följer mallen, alla essäsamlingar … Det känns både typiskt och otillräckligt att din sista roman blev en ganska halvkokt affär, en satir över Berlusconi och hela det moderna debattklimatet som visade att du fortfarande hade gift i pennan, men också att det är väldigt svårt att skriva satir om något som för länge sedan övergivit alla anspråk på skam.

Det här var inte krönikan jag hade tänkt skriva idag. Jag hade tänkt skriva om branschdagen Boken 2016, som jag var på i torsdags. Vad säger det om ett samhälle där majoriteten tror att vi har det jävligare än vi faktiskt har det, när bokförsäljningen visserligen ökar, men det som drar det är självhjälpsböcker (årets mest säljande både som facklitteratur och barnböcker) och målarböcker där vuxna får fylla i innanför linjerna, medan skönlitteratur och memoarer backar? När ungdomar visserligen läser, men nästan allt som skrivs för dem är dystopier? Varför väljer vi bort det subjektiva och fantiserande till förmån för de enkla svaren?

Men efter morgonens nyhet vill jag fan inte vara så cynisk. Det var inte det du lärde mig. Den självvalda dumheten är överallt i dina böcker, men också humorn och tron på vår förmåga att resa oss över skitsnacket.

Ditintills hade jag tänkt att varje bok talade om sådana mänskliga och gudomliga ting som finns utanför böckerna. Nu fick jag klart för mig att icke sällan talar böcker om böcker, det vill säga att det är som om de talade sinsemellan. I ljuset av denna reflexion syntes mig biblioteket än mera oroande. Det var alltså skådeplatsen för ett långt och sekelgammalt mummel, för en omärklig dialog från pergament till pergament; alltså något levande, ett receptaculum för makter som icke kunde tämjas av ett mänskligt intellekt, en skattkammare av hemligheter som framsprungit ur otaliga intellekt och överlevat sina upphovsmän för att bli deras förmedlare.

Du fick ett långt liv, och idag tänker jag inte gråta över din död; jag tänker skratta över alla de dörrar du öppnade. Grazie, Umberto.

PS: Jag läser Jens Liljestrands runa över Eco och blir lite förbannad ändå, för han har ju rätt: 2016 behöver vi författare och tänkare som Umberto Eco mer än någonsin, och att hans skor inte entydigt fyllts redan för 20 år sedan är ett underbetyg. Upp till bevis, världen.

Björn Waller

Publicerad: 2016-02-20 13:02 / Uppdaterad: 2016-02-20 16:29

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?