Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9780330456845 |
Sidor | 289 |
Först utgiven | 2008 |
När Pats mamma hämtar hem honom från kliniken har han bara ett mål i sikte: att förbereda sig för det lyckliga slutet. Pat tänker sig livet som en film, med Gud som regissör. Just nu ser det mörkt ut, men om han bara anstränger sig för att bli en bättre människa så kan han lägga ”the bad place” bakom sig, avsluta den tillfälliga ”apart time” som han och hans fru Nikki går igenom just nu och få sin happy ending.
Allt Pat gör kretsar kring det. Han tränar på hemmagymmet i källaren, han springer (ofta med träningsmontagen från Rocky-filmerna i huvudet), han läser böcker Nikki gillar – och spoilar skamlöst allt från The great Gatsby till The bell jar med sina häftiga reaktioner mot bristen på optimism och lyckliga slut – allt för att bli den bättre äkta make som Nikki förtjänar.
Men hur länge har ”apart time” egentligen varat? Hur länge var Pat på ”the bad place”? Väntar Nikki verkligen? Och vad är det för en underlig inbrottstjuv som stulit alla bilder på henne från Pats föräldrahem? Som läsare inser man snart att Pat är en ganska opålitlig berättare, eller snarare att hans uppfattning om världen är begränsad och selektiv. Han kan inte förklara vare sig varför han får aggressiva panikattacker varje gång han hör en viss onämnbar jazzmusiker, eller hur hans älskade hemmalag hunnit byta arena medan han varit borta.
Det finns också saker som blir ganska tydliga för läsaren genom Pats lite oförstående, nästan barnsligt naiva och envisa ögon. Att det går en luddig och rätt godtycklig linje mellan vem som är sjuk och vem som är frisk, till exempel. Som den här tjejen, Pats kompis frus syster, som vännerna försöker tussa ihop honom med. Precis som han är hon i behov av terapi och medicinering och är inte alltid helt lätt att ha i möblerade rum. Samtidigt framstår Tiffany ofta som den enda i Pats omgivning som vågar säga som det är.
Pats mamma är välmenande och snäll på gränsen till självutplåning. Hans pappa är förmodligen den i hela romanen som egentligen är i störst behov av medicinering – hela hans känsloliv hänger på om hemmalaget Eagles vinner eller förlorar, och förlorar de vet familjen att han inte kommer att ens prata med dem på veckor. Så jo, det finns en hel del kring vad som är normalt och inte normalt att diskutera kring den här boken.
Samtidigt ger fotbollen (för det är amerikansk fotboll som romanens herrar kretsar kring) också en hel del komik. Ja, det är sinnesjukt hur mycket tid och energi Pats familj och vänner lägger på fotbollen, men det är också lätt att se – och då tog det mig ändå närmare hundra sidor att koppla att det handlar om just fotboll och inte exempelvis baseball – varför: de här männen säger inte ”jag älskar dig”, ”vi hör ihop”, ”jag finns där för dig”. De bär klubbfärger och skanderar Eagles-ramsor istället.
The Silver Linings Play Book – som, visar det sig, faktiskt finns översatt till svenska under samma idiotiska titel som filmen, Du gör mig galen! – är en udda feel-good-roman med en berättarteknik som både håller läsaren i lite hälsosam osäkerhet och skapar en hel del roliga och rörande effekter. I slutänden ger förstås författaren Pat åtminstone delvis rätt: det finns silverkanter på molnen ibland. Bara inte kanske just där man förväntat sig.
Publicerad: 2013-06-08 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-07 16:12
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).