Recension

: Skapelsejournal
Skapelsejournal Nancy Huston
2006
Ruin
3/10

Kvinnan som skapande kraft med förhinder

Utgiven 2006
ISBN 9185191086
Sidor 255
Orginaltitel Journal de la création
Översättare Maja Thrane
Först utgiven 1990

Om författaren

Fotograf: Mihai Mangiulea

Nancy Huston är född i Kanada 1953, men bor sedan 1973 i Frankrike. Hennes romaner och essäsamlingar har belönats med flera litterära utmärkelser, och översatts till ett flertal språk. På svenska har, förutom ”Skapelsejournal”, även romanerna ”Ängelns avtryck” 2000) och ”Gästabud i vintern” (2004) utgetts.

Sök efter boken

Om muserna är kvinnliga, vem ska då vägleda de kvinnliga konstnärerna? Frågan som lyfts fram redan i baksidestexten till Nancy Hustons Skapelsejournal har ett eko av en annan fråga i en annan bok, numera en modern klassiker, om kvinnor och författande. I början av The Madwomen in the Attic formulerar Sandra M Gilbert och Susan Gubar den som något i stil med att om pennan är en penis, vad ska då kvinnor skriva med? (En formulering som kom i alla fall mig mycket nära att smälla igen vad som ju annars är en ganska omistlig bok.)

Visst är språket packat av könskodning, hierarkier och förutfattade meningar. Genom historien har olika grupper haft olika makt att definiera vad som är rätt och fel i språket, bra och dåligt i litteraturen. Men det betyder inte, som i synnerhet vissa grupperingar av franska feminister velat göra gällande, att språk skulle kunna härledas till den ena eller andra kategorin. Ett språk kan inte klämmas fram ur några ädlare delar, språk lär man sig ute i samhället.

Till föreställningen om kvinnlighet och språk, som hos Huston framträder i någon sorts fransk-kanadensisk light-version, hör ofta en strävan efter nya litterära former. Det är i sig inget fel med det, men när syftet underställer alla former av innehåll ett symboliskt förkastande av den ”manliga” logiken tenderar i alla fall jag att känna mig mer bestulen än inspirerad.

Skapelsejournal är, som titeln antyder, skriven i dagboksform. Huston blandar biografier och funderingar kring några kända litterära par – naturligtvis med namn som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, Sylvia Plath och Ted Hughes, Virginia och Leonard Woolf, Scott och Zelda Fitzgerald i täten – med sina egna reflektioner kring framför allt sin pågående graviditet och diverse psykosomatiska bekymmer. Allt som allt ger det ett ganska spattigt och ostrukturerat intryck.

De här litterära personerna med sina förhållanden till varandra och till sina olika skapande verksamheter är förstås intressanta. Frågan är vad Huston egentligen har att säga om dem som inte redan sagts ett antal gånger – och på ett mer överskådligt sätt?

Dessutom har författaren en tendens att mynna ut i något slags smetigt och ganska desperat särartsdravel. Litterärt skapande kanske bara är något män får nöja sig med därför att de är oförmögna att föda barn? Det kanske i själva verket är kvinnorna som dragit vinstlotten? Men att hylla olikheter som annars nedvärderats är fortfarande bara att snöa in på samma uppförstorade olikheter och de här resonemangen tillför inte heller särskilt mycket.

Pessimism kontra optimism har alltid varit ett problem när det gäller litteraturhistoria och kön. Å ena sidan kan man inte förtiga hur svårt kvinnliga författare ofta haft det. Å andra sidan vill man inte fastna i ”eländighetsforskning”. Nancy Huston tenderar, trots sin svärmande graviditetslycka, att glida över i det senare.

Hon hittar nyanser, visst gör hon det. Det finns stora skillnader i dynamiken hos de här olika litterära paren, inte minst i hur mannen (för det är oreflekterat heterosexuella förhållanden det handlar om här) förhåller sig till sin partners kreativitet och framgångar. (Det varierar från stelt uppmuntrande till att stjäla hennes idéer och låsa in henne på institutioner.) Men summan av kvinnor och skrivande är alltid densamma. Skrivande kvinnor blir ett problem, en omöjlig ekvation som leder till psykisk ohälsa och inte sällan ond bråd död. Huston återkommer ständigt till hur dåligt de här kvinnorna mår, till vad de måstat försaka, inte minst i form av moderskap och familjebildning.

Men vilka människor måste inte välja och välja bort element ur sina liv? Och vilka grämer sig inte över det? Inte för att förringa någons olycka, men de här människorna var ju ändå förhållandevis framgångrika på de livsvägar de valt. Och det känns inte riktigt schysst att undergräva de livsverken med detta ständiga beklagande. Om Simone de Beauvoir grät sig till sömns eller Sylvia Plath stoppade huvudet i ugnen så gör ju inte det deras böcker och idéer mindre värda. För om bara genomgående lyckliga människor fick formulera idéerna, var vore vi då?

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2007-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 14:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2351

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?