I Jordens sång har författaren och kritikern John Sjögren lyckats med uppgiften att på ett bildat sätt penetrera Tolkiens filosofiska djup. Boken är kort men väldigt kärnfull. Författaren lyckas på ett koncist sätt få översikt över de viktigaste filosofiska frågorna hos Tolkien.

Boken innehåller nio essäer, bland annat om Tolkiens syn på språk, ondska och skönhet.

Det finns något arkaiskt i Tolkiens perspektiv; särskilt när det kommer till språket. “I Tolkiens föreställningsvärld så är det i språket vi lever, rör oss och är till. [...] Snarare är det orden som för honom, så att säga, härbärgerar varelsernas vara.” Språket är något påtagligt som formar världen. Ett exempel på detta är hur de olika personerna skiftar namn när de förändras. Striker blir Aragon (precis som Abram blev Abraham eller Saul blev Paulus i Bibeln).

En annan fråga som Sjögren utforskar är Kants klassiska filosofiska fråga “was soll Ich tun”. Existentialister (såsom exempelvis Sartre) valde att skildra människans existentiella belägenhet som meningslös i bemärkelsen att naturen inte bryr sig om oss. Vi finns till i ett kallt universum där vi projicerar våra egna tolkningar av händelseförlopp. I Sartres Äcklet förstår protagonisten detta men tvingas mot slutet av romanen att välja sitt liv, sin berättelse, trots att det egentligen är meningslöst. Livet kan inte vara ett äventyr (för Sartres protagonist) då även detta är en projektion av subjektiva idéer. Kontrasten mellan Sartre och Tolkien kan inte vara större, enligt Sjögren. Tolkiens svar på vad man bör göra av sitt liv kan endast besvaras med en annan fråga: i vilken berättelse, i vilket drama, spelar jag en roll?

Varför fortsätter Tolkien att locka läsare? Sjögren menar att vårt behov av berättande ligger djupt förankrat i oss. Den mest grundläggande berättelsen – myten – blottlägger ett underliggande mönster som man annars inte skulle se. Ett exempel på detta är när trollkarlen Gandalf tvingas möta mörkret ensam.

Han faller, tillsammans med odjuret, ned i de omätliga djupen. Det ser ut som att Gandalf har lämnat världen för alltid. [...] Sedan föll mörkret över mig, säger han och jag irrade bort från tid och förnuft, vandrade vida på vägar som jag inte skall nämna något om. Han är nu ”ensam och bortglömd på världens hårda horn, utan väg därifrån” Han berättar: stjärnorna kretsade ovanför och varje dag var lika lång som en livstid på jorden [...] För att kunna bli Gandalf den vite, med spjutspetsen riktad mot Saurons mörka hjärta, måste han först gå ner i dödens djupaste dalar.

Jag tolkar det som om man kan se livet från det perspektivet, det vill säga från någon typ av berättelse, kan man ofta rättfärdiga lidande för sig själv och därmed även minska det.

Kanske man får lyda Tolkiens råd och “[gå] din väg, spela din roll i ödmjukhet, och försynen kommer att verka genom dig och dina handlingar”. Boken kan rekommenderas för både dem som är intresserade av mytologi och livsfrågor, samt hjälper läsaren att förstå mer om Tolkiens verk.