Det är en dröm eller en mardröm eller kanske flera. Det är en saga där det lyckliga slutet inte är något lyckligt slut men kanske en början. Det är skönlitteratur men egentligen är det en självbiografi.

Jag önskar att jag kunde berätta allt om fabriken. Det kan jag inte längre. Snart minns jag inte längre mina dagar och nätter, eller varför jag föddes. Allt jag kan säga är att jag var där i olika långa perioder mellan 2013 och 2017 och att de utsatte min hjärna för så mycket ström att de var säkra på att jag inte skulle kunna skriva det här.

Där den före detta maken brer ut sig över tusentals sidor ristar Linda Boström Knausgård in sin historia på knappt tvåhundra. Tvångsintagningen på psykiatrisk klinik och återkommande ECT- behandlingar leder till minnesluckor och förtvivlan – och ett febrilt sökande efter minnen. Barndomen, ungdomen, försöken att skriva, att leva, att dö, förtvivlan, familjen.

Det gör ont att läsa men är samtidigt vackert. Det allra värsta skildras med en klarhet och renhet som gör det outhärdliga mer än uthärdligt.

Hon lägger fram några av sitt livs mörkaste stunder till full beskådan för läsaren. Det är ett ansvar, se här, så var det. Öppet och ärligt men också förvirrat. Dock inte det minsta kladdigt eller tiggande. Integritet in i polishämtningen och sömnmedelsinsättningen.

De sa att behandlingen var skonsam och att man kunde likna den vid att starta om en dator. De använde sig verkligen av sådana usla bilder. Det var ett språk skapat av de som tror att en människas lidande kan lindras på detta sätt och de var så vana vid det att ett ingrepp förvandlades till någonting man glömde lika lätt som sin senaste lögn.

Hon skildrar den psykiatriska vårdens tillkortakommanden – men också det positiva som finns där. Hur läkarvetenskapen går bet men omvårdnaden faktiskt firar triumfer, om än små.

Det dåliga samvetet gentemot de fyra barnen, frånvaron också i deras närvaro, och det allra, allra värsta.

Det märkliga är väl att ingenting av omständigheterna känns nytt, anamnesen allmänt känd, genom intervjuer och en annans böcker, men ändå blir det något helt annat. Jag läser hennes tidigare böcker på ett annat sätt nu, läser de självbiografiska inslagen, ser ett annat ljus. Så också hans böcker.

Jag är väldigt glad att hon lever och skriver.